EM 2006 och hoppandet

Nu tänkte jag gå in på djupet och titta lite på olika hoppgrenar för att du, käre läsare, skall kunna få en större insikt i sportens förtrollande värld. Eftersom jag är en ivrig förespråkare av kreativitet och utveckling skall jag naturligtvis även lämna förslag på nya, ersättningsgrenar, eller förbättringar på befintliga dito.

Längdhopp kan vid en första anblick te sig ganska naturligt. Du har en snubbe som springer som fan i trettio meter för att sedan med ett sällan skådat dödförakt slänga hela sin lekamen i en snett uppåt riktad rörelse för att avslutningsvis dimpa ner i en sandlåda en tiondels sekund senare. Strax före sandlådan har lekledaren placerat ut lite modellera som en äldre representant vårdar ömt och försvarar från leksugna hoppare. Med början precis vid modelleran mäter man sedan hur många centimeter den aktuella atleten har lyckas fläka sin lekamen men har han pillat på leran med sin sko blir farbrodern arg och vägrar att mäta hoppet. Då är hoppet ute säger man.

Varför håller de på med sandlåda och modellera? Det är väl vuxna människor vi pratar om och då får de väl hålla på med sina perverterade barnlekar bakom lykta dörrar? Bort med sandlåda och modellera, in med armerad betong och elektronik. Det skall ju vara tuffa typer säjs det och då skall de också landa på betong för då skärper sig deltagarna lite mer och bryr sig om hur de ser ut i luften och, framför allt, hur de landar. De rent obscena situationerna med vitt särade ben, blottandes hela kroppen ända in till könet får det bli slut på. Nu gäller det att landa så att man överlever och inte för porrblaskornas förstasidor efter en lättare retusch och snabba stålar i bakfickan.

Vad det gäller ansatsen verkar det som om vissadeltagare idag har mycket svårt att hålla tempot hela vägen så vi kortar ansatsen till 8,3 meter. De borde den mest försupna gosse klara av. När de nu närmar sig den gamla avsatspunkten kommer ett nytt inslag upp i atletens synfält. Det är en fyra tum hög balustrad som man skall springa rakt in i varvid lekamen på den deltagande med automatik slungas ut över betongen. Sedan är det bara för elektroniken att mäta avståndet mellan balustrad och stortå under tiden som atleten vaknar upp ur sitt avsvimmade tillstånd. En garanterad publiksuccé som för tankarna tillbaka till de gamla tiderna när det fanns riktiga idrottare som tålde en och annan liten smäll i livet utan ta sig åt diverse kroppsdelar och snyfta på det ynkligaste vis.

Namnet på denna nya gren är rätt och slätt Plankhoppet.

Tresteg. Springa, springa, hopp, hopp, hopp, fläk. Kära guds moder vad är detta för något? Dårarnas dåre kanske fick ett anfall på mentalsjukhusets gård och trodde att han var en ungtupp på jakt? Ett vedervärdigt och förnedrande beteende för den människliga rasen. Förbjuds utan dröjsmål och de som vill fortsätta att var atleter och den lille mannens hjälte får gå över till Plankhoppet. Någon form av ramar för vad som är acceptabelt måste samhället sätta upp.

Höjdhopp är en populär gren och går till på så sätt att atleten närmar sig en tvärställd pinne på hög höjd för att i sista sekunden försöka fläka sin lekamen över pinnen istället för att gå under den som normala medborgare. Efter en närmare studie har jag kommit fram till att denna gren inte kan utföras frivilligt av deltagarna utan det måste finnas ett terrororgan som tvingar dem till högre höjder. Hoppar du inte 202 centimeter bruden lilla så kastrerar vi din fars älskare.

Varför nu detta påstående om höjdhopp och dess utövare? Bevisningen är överväldigande. En normal, fritt levande människa, går under tvärställda pinnar i maklig takt. Atleterna närmar sig pinnen med stor försiktighet, eller rädsla, i en bågformad rörelse. Detta är ett mycket onaturligt beteende och en frisk medborgare går raka vägen med högt buret huvud. Det är inte heller sällan man ser att de hela tiden förändrar såväl hastighet som steglängd under närmandet. Kanske har de blivit utsatta för elstötar under träningspassen för att fläka sig rappare och nu således lider av en omedveten motvilja mot själva hoppet? Grilla eller grillas som vi brukar säga på våra tillställningar till den lätt svedda moster Agda. Som ett sista bevis på den stora rädsla atleterna besitter för höjdhoppet vill jag anföra det faktum att de alltid, numera, vänder ryggen mot pinnen för att slippa se eländet.

Lösningen på problemet heter Pinnhoppet.

Man plockar helt enkelt bort allt utom pinnen och lägger denna på marken. Sedan ritar man en vit linje som går rakt mot pinnen istället för de mer paraboliska banor som idag brukas för att närma sig densamma. Atleten ställer sig vid linjens början, 7,35 meter från pinnen, och rör sig sedan i en helt rak bana mot målet, i lugn och sävlig fart. Väl framme vid pinnen stannar man upp, tar ett djupt andetag och skuttar gracilt över. That’s it. Totalt meningslöst, precis som tidigare för att inte skrämma deltagarna med allt för stora förändringar, men numera utan mental spänning, utan behov av träning och möjlighet till harmoni under själva utförandet. Vem vinner? Den som går rakast på linjen i kombination med bäst självkontroll vid skuttet. Trampar deltagaren på pinnen åker han utan dröjsmål ut från anläggningen för vidare transport till närmsta slakteri.

De som idag hoppar det som kallas stavhopp får gärna, efter lämplig psykoterapi med tillhörande friskförklaring, ägna sig åt Pinnhoppet. Skulle de envisas med att vilja bära runt på en lång pinne skall denna tejpas fast på atletens rygg för att på sådant vis hjälpa till med hållningen under utövandet.

Fyra grenar har nu blivit två nya, helt överlägsna de gamla föråldrade grenarna. Plankhoppet är för de tuffare av de tuffa och Pinnhoppet för de som vill odla sina artistiska eller rent utav yogamässiga talanger. På detta vis kan vi locka nya grupper av beundrare till våra arenor som idag lyser av Lagom-Svensson i puplikhavet. Tuff-Svensson och Kultur-Svensson kommer snart att trängas i kön till biljettluckan.

Mickey.x:like.no.other kommer snart presentera den geniala lösningen för alla kastgrenar