En vanlig dag

Idag tänkte jag nedteckna lite om något så ovaligt som en helt vanlig dag i vardagen, utan några extra händelser och kryddor.

Gamla människor vaknar tidigt och detta gäller även min mor som således lyckades med konsttycket att väcka mig före de yngre barnen i hushållet. Bra jobbat mamma, jag älskar dig med. Hur fasiken kan någon levande varelse lyckas väcka mig före barnen, det borde vara straffbart. Vid närmare eftertanke misstänker jag faktiskt att det är straffbart så det är bäst att du passar dig käre mor.

Nåväl, min mor, den enda faktiskt, behövde lite hjälp med införskaffandet av något inflammatoriskt knark från pillerbolaget eftersom hon knasat till sin ena hälsena. Det borde hon inte ha gjort, knasat till det menar jag.

När detta samtal avslutades var klockan ungefär så mycket som den är när nattmänniskor går och lägger sig och de som skall arbeta på morgonen börjar drömma mardrömmar om att behöva släpa upp sina trötta lekamens ur bingen. Själv var jag medvetslös men lyckades ändå med konststycket att mixtra igång koffeinmaskinen Philips Essence. Det var bra gjort, tycker jag.

Philips Essence är en totalt utflippad uppfinning och ett utmärkt exempel på hur saker och ting inte skall byggas. En inbyggd våg väger upp kaffet för dem som inte har lärt sig räkna till tio. Kan tyckas praktiskt men fungerar inte lika bra i praktiken om man gillar koffein och vill ha gott kaffe av jämn kvalité. Maskinen sätter snurr på elmätaren och det är bra eftersom det ger en snabb bryggning och rikligt med varmt vatten.
Det som är mest likt en sputnik med krossad ruta är dock kannan, den där grejen som koffeinet hamnar i. Den är lika känslig för anfallsvinkeln som en rymdkapsel som vill komma tillbaka in i atmosfären igen. Två komma två grader fel och hela helvetet bryter löst. Koffein över alla bredder, totalt okontrollerbart och minst tre timmar av livet hänvisat till samhällstjänst hos jävulen. Jag hatar Philips, ett sant hat i sin renaste form, och har lovat mig själv att aldrig köpa så mycket som en tandpetare med deras namn på, någonsin.

Idag spillde jag inget kaffe.

Frukost, datorbankande, fler telefonsamtal, dusch, påklädning och lite annat senare var jag på väg mot min mor. Vägen går förbi Landala och Mogge på Konsum. Jag tittade inte in för att se om han arbetade men väl för att köpa en tidning med tv-bilaga åt min mor. Kanske borde jag ha slängt en blick åt kassan bara för att se om han var där men det gjorde jag inte. För få överraskningar med den mannen, trist individ helt enkelt. Udda men ack så evinnerligt trist.

Upp och ner för ett par backar och så är man framme hos min mor. Nilssonsberg heter området man smällt upp just på ett berg en bit ovanför hamnen. Troligtvis med det enda syftet att jag skall behöva klättra upp. Ett komplicerat virrvarr av uppgångar, svalar, dörrar och annat jox gör att jag blir lika förvånad varje gång min mor öppnar dörren och jag råkar stå utanför. Rent logiskt borde jag inte stå där när hon öppnar dörren, men det gör jag. Livet är fascinerande ibland.

Recept, pengar (det är ju min mor så denna del är obligatorisk oavsett hur litet utlägg man skall göra), prat, något grönt kort som eventuellt kan behövas på pillerbolaget, körkort (så gamla damer kan väl ändå inte köra bil?) som också skulle kunna komma till hands samt ett recept på gammalt hederligt gult papper. Lite mer prat och så iväg till pillerbolaget. Detta innebär rent praktiskt att jag får klättra tillbaka till Landala från det gudsförgätna Nilssonsberg.

Även området runt Kapellplatsen är gudsförgätet. Ett döende torg som krampaktigt håller sig vid liv med hjälp av pensionärer och latmaskar som inte orkar ta sig någon annanstans.

Pillerbolaget var konstigt nog näst intill tomt vilket innebar att väntetiden var noll minuter. En yngre förmåga och jag trollade lite med receptet så att det snabbt minskade från 50 till 20 tabletter. Två om dagen och om inflammationen inte hävts efter denna tid; tillbaka till läkaren. Det gäller att inte ge de gamla en chans till att smita från läkarbesök som är motiverade. Dessutom sparade jag in 180 riksdaler för min mor. Som belöning köpte jag en 88:a för hennes pengar. Jag behöver väl knappast nämna att grönt kort, körkort och recept inte behövdes. Digitalsamhället ligger lite före min mor misstänker jag.

Klättra tillbaka, irra runt lite och mor i dörren, naturligtvis. Prat och tjing och klättra hem mot Johanneberg. Vid det här laget har klockan hunnit krypa fram till 2 PM och lunch intogs. Dags att rycka upp matlagningskonsten hemma för den har chanserat högst betänkligt de senaste två åren. Det tycks inte spela någon roll att man egentligen är en fena på att laga mat. När inspirationen försvinner blir det öken direkt. Stackars familjemedlemmar, mig inkluderat.

Lite mer datorbankande och bankande på datorer. Allt för många e-postmeddelanden och kass RAM-minne tror jag kan vara en blivande och bidragande orsak till att något kommer att gå sönder snart. Något kommer att gå sönder genom brutalt våld från undertecknads sida. Det skall bli skönt, om än dyrköpt, den dagen.

Middag, större barn iväg på annat, mindre barn tas om hand, mer koffein och familjepyssel. Trött, film på TV, lite pillande med saker som måste göras för överlevnaden, planering av nytt nummer av tidning, ännu fler e-postmeddelanden, skrivande av spalt, ekonomitrixande på datorn, genomgång av nyhetswebbplatser och skrivandet av denna text.

Ännu en dag slut. Ganska skönt det med.

mickey.x:like.no.other laddar batterierna inför nästa race