Död åt jantelagen

Axl är bra för oss. Han väger upp den svenska jantelagen på ett utmärkt vis. Han är stjärna, han uppträder precis som man kan förvänta sig av en sådan och är så till den grad pålitlig att till och med CNN skriver om hans eskapader i Stockholm.

Hade herr Rose inte skapat några rubriker vid sitt Sverigebesök skulle ju den förhatliga jantelagen ha segrat, och det kan vi inte acceptera. Det är så mycket lagom i våra svenska liv att det står en, inte upp i halsen, utan ända upp till ögonhålorna. Lite party och ett rejält bett i vakttuppens ben är precis vad som behövs för att hålla både jante och lagen i schack.

Jantelagen har tagits ad notam av de flesta svenska medborgarna och det är bland annat därför vi åker ur kulbollstävlingen i ett tidigt skede samtidigt som vi kan tycka att två förluster och två oavgjorda matcher är bra jobbat. Tvi vale.

Förra gången när Axl var här, med det riktiga bandet, och skulle spela i Globen kom han ju aldrig, nästan. Själv satt jag där i min vita skjorta med tillhörande slips och väntade tålmodigt, så som bara en svensk, och kanske finne, kan vänta. Jag minns att jag var lite halvlack på det hela för jag hade mycket gärna varit och tittat på fyrverkeritävlingen samma kväll. Axl, som var på väg till konserten, stoppade sin bil så fort han fick se rökpuffen från den allra första pjäsen där den for iväg mot himmelen. Sedan stannade den fan i dryga två timmar och tittade på alla tävlingsbidrag den aktuella kvällen innan han fortsatte till mig och konserten.

Här tror ni allt att jag lackade ur så fort jag fick vetskap om orsaken till förseningen. Icke sa Nicke, visst var jag lack för att jag inte fick se på det jag ville se den aktuella kvällen men när det kom till min kännedom varför var jag inte lack alls. Nej, jag kände tvärtom hur mina mungipor drogs uppåt, på ett för mig okontrollerbart vis, för att avslutas i ett groteskt och stort och säkert ofattbart leende. Det är utan tvekan mer än en som såg detta ansiktsuttryck som än i denna dag får kväljningar när de vaknar med ett ryck och vrål mitt i mörka natten.

Det var helt enkelt det mest välgenomtänkta den grabben har gjort och samtidigt den bästa väntan jag har varit utsatt för.

Vi behöver fler Axl Rose och färre Aksel Sandemoses.