Larus canus - avsnitt 3

Larus canus, snart ett blekt minne

Nu har jag mobiliserat igen. Det börjar faktiskt bli lite tjatigt att behöva kalla in sin egna enmansarme hela tiden, men det gäller ju att följa chefens order.

Fienden är fåglar ur släktet Larus. Vi har haft tålamod med dessa dyngbaggar länge nog. Nu är det dags för operation Utrensning. Målet är en total utrensning av Larus canus och Larus argentatus. Uppgiften kräver sin man eftersom jag räknar med att själv behöva ta hand om sisådär en halv miljon fågelligister. För att förvirra mig har fienden spritt ut sig över mycket stora arealer men jag har som vanligt en mycket väl fungerande plan för hur det hela skall gå till.

I natt skall jag ut i skärgården och ta en högt uppsatt BossLarus tillfånga, helst flera stycken om jag lyckas lokalisera ett pågående krigsråd, ty dessa fågelskrällen håller alltid krigsråd. Denna BossLarus kommer sedan att inspärras i min källare tillsammans med en skål vatten, råttorna och de största husspindlar.

När jag ändå är ute bland öarna och galna öbor skall jag naturligtvis lämna mina Kilroymärken efter mig. De skall känna ända in i minsta dunet att ’Nu är det klippt’ och sedan skicka skräckens budskap åt norr, syd, öster och väster.

Efter några dagar tillsammans med råttorna kommer således BossLarus att vara spak, väldigt spak, vilket jag också kommer visa upp för dennes släktingar på en webbplats med dolt ip-nummer. Sedan fäller jag bara upp solstolen på taket och läppjar på en kall i väntan på den totala kapitulationen.

Jag tar inga fångar. Jag tillåter inga att gå i landsflykt. Det finns enbart en lösning jag godtar; Alla Larus skall ingå en självmordspakt, män, kvinnor och barn, alla skall med ett glatt pip ta sitt liv av daga på Sydjylland före den 15 juli.

- De som ballar ur och inte infinner sig får smaka på senapsgasen!

Bilden är stulen från Sveriges Ornitologiska förening.