mobilisering i göteborg

Volvo EC35 och en försvunnen macho
Nu har djävulen kommit till min gata. Det står gatubolaget på en av hans medarbetares bilar och de var här redan igår och sonderade terrängen lite.

På söndag morgon kan jag tala om att det är rackarns tyst på min gata. Det är inte många av de snajsiga grannarna som lyfter på huvudet före klockan tolv och det är min perfekta tid för lugn och ro. Plötsligt hör jag ett obekant motorljud från gatan och bara måste titta ut, visst där är enliten gul djävul. Volvo EC35 står det på den och det är en sådan där liten gul och svart minigrävskopa. Det som genast fångade min uppmärksamhet var att de inte fanns någon skopa på larvmaskinen utan en stålpinne. Detta bådar inte gott, tänkte jag, en skopmaskin utan skopa är minst sagt lurt.

Operatören till nämnda tingest började genast sätta ut skyltar, till synes lite på måfå, med det magiska ordet Vägarbetsområde emaljerat på plåten. Han tog god tid på sig och gick förbi sin EC35 och sparkade lite på det ena larvbandet, ingen tvekan om att vi hade med en macho grabb att göra. När alla skyltar tagit slut och han sparkat sig trött i högerbenet, sisådär vid niotiden, hoppade han in i sitt gula lilla verktyg och körde en sväng runt bilarna, hoppade ur och såg sig omkring, hoppade tillbaka in och gjorde en fickparkering. På något besynnerligt vis lyckades han sedan placera stålpinnen under maskinen så att inga klåfingriga skulle kunna peta på den och stängde av motorn. Ha ha, den där grabben var visst inte så macho efter allt.

Total tystnad i femton minuter, ah, en helt vanlig trygg söndag igen och min torkande hjärna kunde fortsätta i samma, sakta accelererande tempo, som tidigare med att torka.

Wrrruuummm.

- Vad ända in i glödheta, tänkte jag.

Ut från parkeringen och fram till kanten av trottoaren, ner med stålpinnen och sedan kom det:

- Ratatatatatatatatatatatatatatata, svarde EC35.

Han måste var galen var min första tanke. Visserligen sover alla mina grannar sin söta rosa babysömn vid denna tid men man skall icke leka med den björn som sover. Det visste helt enkelt inte operatören, stackars sate. Nu fick jag blixtsnabbt yngre kompisar bredvid mig i fönstret som också ville se vad som skulle ske. Ratata fortsatte inte mer än någon minut, sedan var det helt tyst, länge. Själv kunde jag inte följa händelseutvecklingen eftersom jag var tvungen att dra ner de yngre kompisarna på golvet och lägga mig över dem så att de inte kunde komma loss (ni vet precis som galna krogvakter som inte gillar rosa skjortor brukar göra). Ty de händelser som med all säkerhet utspelades på min gata var ej lämpade för mina mindre kompisar.

Någon har åter fickparkerat EC35 och där står den nu på gatan med stålpinnen mellan larvbanden. Vägarbetsområdesskyltarna står kvar och tvingade de bakfulla grannarna att köra slalom på gatan under hela söndagen.

Just nu råder ett obehagligt lugn. Fienden har kommit med lastbil, konstigbil, ångvält, brandpost, koner, lastmoppe! och en stor mängd konstiga tillhyggen.

Min granne Oskarsson bar tidigare runt på en stor grön militärlåda, en sådan där man har granatgevär i, tillsammans med ett par muskulösa pojkar jag aldrig sett förut. De gick flera vändor mellan en skåpbil och en port som skulle kunna ge dem fritt spelrum över hela slagfältet.

Mobiliseringen har avslutats.

Tanten med hunden har låst in både sig själv och byrackarn på kontoret. Mobilnäten har stängts ner och TV:n brusar. Själv har jag målat ansiktet, plockat fram kameran och vässat pennan.

Kommer ingen rapport senare kan ni ringa till UD och meddela att skribenten är saknad i strid.

Det kontiga är att jag fortfarande inte begriper hur denna lilla mikroskopmaskin med betäckningen EC35 kunde komma till min gata. Jag hörde inget illavarslande ljud. Den bara fanns där rätt som det var, som en cancersvulst, mitt på min gata, mitt i söndagsidyllen. Så är det när man har att göra med panos perssons hantlangare.