jag är pyroman

och dessutom kär i min kelly-kettle. en kelly-kettle kan enklast beskrivas som en vedeldad vattenkokare. ja, jag vet…

kelly-kettle kom in i mitt liv för några veckor sedan efter att jag i flera år tjatat på b om denna manicks förträfflighet. b ger således mig i uppdrag att beställa ett exemplar, för hans personliga räkning, av denna manick och istället för att leverera den till beställaren har jag nu tagit tingesten i besittning. jag kramar den krampaktigt vid mitt bröst när b närmar sig och väser svagt åt den stackaren.

detta beteende är inte normalt och efter en tids analyserande har jag kommit fram till att jag helt enkelt är pyroman. jag älskar att plocka fram denna lilla kompis i skogen och sätta fyr. jag kan ägna timmar åt att fundera ut vilka typer av små pinnar jag skall mata kelly med för att uppnå olika effekter av typen rökmängd, rökfärg, lättantändlighet och gud vet vad.

mitt normala praktiska sinne skulle helt enkelt ha nöjt sig med att konstatera dess fördel då man inte behöver inhandla eller bära med sig bränsle. vid behov av en kopp the skulle jag sedan sätta fyr på den och invänta varmt vatten. ett bruksföremål som man bara använder utan närmare eftertanke.

men nu har jag vid ett tiotal tillfällen provat olika typer av bränslesammansättningar, mätt uppvärmningstiden i relation till temperatur och fuktighet, utrönt effektskillnader vid olika drag i skorstenen etcetera. det är nästan så att jag börjar bli orolig för mig själv.

som ett alternativ till pyroman har jag faktiskt slagits av tanken att jag kanske helt enkelt har för mycket tid över för strunt. men jag älskar kelly, det gör jag.

mickey.x:on.fire