kvacksalvare – avsnitt 5

mina minnen från denna dag är lite fragmentariska eftersom hjärnans skyddsmekanismer helt enkelt har besparat mig de värsta detaljerna för att jag skall kunna leva ett någorlunda normalt liv. men jag kan lova er att kommande rader är mer än nog för att ni skall ligga vakna i flertalet nättar framöver.

resumé: jag hade talat om för min huskvackare att jag med största säkerhet hade polyper både lite här där, bara för att göra henne glad och harmonisk. detta infall av vänlighet skulle nästan komma att kosta mig livet vilket denna text lite blygsamt kommer att beskriva.

det var någon gång på förmiddagen som jag skulle inställa mig hos häxans undersåtar för att avlägga sedvanlig avgift samt nedsätta min lekamen på en för nedsättning avsedd stol i nedsättningsrummet.

nu råkar det förhålla sig som så att jag är en rackare på att vänta. jag sätter mig bara ner och försätter kroppen i någon slags dvala, ett slags mentalt ingenmansland där jag kan vara eller inte vara hur länge som helst, nästan. detta inte bra eftersom nedsättningsrummen hos alla kvackare är till för att vi skall bli själaglada bara för att få komma därifrån, oavsett kvackarens avsikter. jag blir inte kvackmottaglig bara för att jag får vänta, jag är precis lika misstänksam efter sju timmar som jag var när jag nedslog mig från början.

eftersom den stundande undersökningen skulle företas ur ett bakre perspektiv hade jag innan min ankomst till häxans mottagning fått genomgå en självbehandling, på egen bekostnad, på egen tid mot bättre vetande. på andra sidan pölen förekommer det anläggningar dit hippa typer kan gå för att mot betalning få sin tarm tömd. det är sant, jag hade genomfört denna behandling på mig själv, vilket fortfarande förvånar mig eftersom jag i rimlighetens namn borde ha haft någon form av självbevarelsedrift som varnat mig för vad som eventuellt skulle kunna följa på denna typ av behandling. det är tillräckligt förnedrande utan att det skall behöva tillfogas någon form av ytterligare och till yttermera än värre tortyr.

nåväl, jag väcktes ur min dvala, med väl tömd tarm, och ombads förflytta min lekamen till ett undersökningsrum. väl där ombads jag av att avkläda mig in på bara skinnet och påföra ett klädesplagg som mest av allt påminde om en tvångströja. varför jag inte nu lade bena på ryggen och försvann i en blå rökpuff är och förblir totalt obegripligt, kanske var jag denna dag helt omedvetet trött på livet?

där stod jag i en gammal sliten lokal med nio meter till taket, omgiven av medicinsk utrustning som såg ut att vara från tiden strax före andra världskriget, och väntade lite lojt på min egen avrättning som inte skulle dröja allt för länge. dörren öppnades och jag ryggade bakåt vid anblicken av den uppenbarelse som steg in. hade häxan inte varit iförd vit rock och papper i handen hade jag allra skyndsammast talat om för densamma att ålderdomshemmet inte låg i detta rum. försvinn nu, seså, bort, bort.

seså, upp på britsen, rumpan åt mitt håll, så skall vi se till att detta snart skall vara klart för jag är lite försenad. det var väl inte mitt fel att häxan kom tre timmar för sent till den avtalade tiden?

maskiner sattes på, tv-monitorer, säkert svartvita gamla burkar som de fått av stadsmissionen, blinkade och jag blev kallsvettig. häxan förde nu in en tio meter lång slang i min kropp. vad hon missade var att mina tarmar inte ligger som en utsträckt kobra på en sandstrand utan mer som en huggorms ihopringlade kropp i vinterdvala. jag har en osedvanlig hög smärttröskel, men det hjälpte inte i detta fall, smärtan blev helt enkelt för stor, och jag utropade min avsky över häxans och hennes yrkesutövande. det var dumt gjort för det eggade henne enbart till att kalla mig för sjåpig samt att vidtaga en än bryskare undersökningsmetod. jag tror att det var här någonstans jag svimmade av smärta.

när jag vaknade upp var häxans i toppvarv och gjorde sitt bästa för att jag aldrig mera skulle kunna resa mig upp på egen hand igen. jag skrek åt henne att nu får det var nog, att omedelbart avsluta misshandeln och försvinna ur min åsyn för alltid. det gjorde hon för tydligen hade häxan lyckats utföra sitt verk under min bortavaro. hennes sista ord var att jag nu kunde klä på mig, skämmas ordentligt för min självömkande framtoning samt invänta en remiss till nästa instans.

det gick att resa sig upp med en god portion av självbehärskning. påklädning genomfördes efter några minuter, enbart utförd på viljan att komma därifrån. häxsystern kom in med remiss och gav mig en klapp på axeln. jag gled iväg som en skugga av mitt forna jag längs väggen i den av kalla lysrör upplysta korridoren. ut på gatan och placering av lekamen i en krampaktig fosterställning mot husväggen i väntan på vidare transport till krematoriet.

skulle jag mot förmodan någon gång i livet känna att jag måste bomba något sönder och samman kommer häxan vid järntorget utan tvekan att bli mitt första mål.

denna händelse utspelades för två och ett halvt år sedan men tog så hårt på mitt psyke att det känns som om det aldrig har hänt.

mickey.x:like.no.other har faktiskt en fortsättning på denna text men först måste jag vila mig eftersom traumatiska upplevelser inte får avfärdas utan vidare.