Kvacksalvare – avsnitt 4

Igår ljög jag lite för er för jag fick faktiskt aldrig remissen till Häxan vid järntorget i min hand utan denna skickades direkt från kvack till kvack, så att säga. Detta var säkert för att jag inte skulle kunna avbryta behandlingen på egen hand.

Efterföljande vecka var jag på besök hos antiröksystern. Hon hade en alldeles ny fin dator med tillhörande utandningsapparatur. Tyvärr hade hon inte så stor susning om hur det hela fungerade varför Doktor x fick hjälpa till lite för att det hela skulle fungera bra och på avsett vis. Denna typ av undersökning har som syfte att se hur dålig lungkapacitet en medelålders gammal rökare har så att husfrun, förlåt husläkaren, skall kunna trycka samme man mot väggen och avkräva ett heligt löfte.

Efter ett antal blås och flås i manicken talade den mycket snälla datorn om för den mindre lyckliga systern att det satt en man bredvid henne som hade en lungkapacitet och virilitet som en 25 åring. Det är sällan man ser breda leenden i mitt oborstade ansikte men denna dag, i detta lilla krypin med maskin och syster, var leendet både brett och strålande. Jag hade besegrat en syster och hennes remisskrivande chef redan i första ronden. Den typen av remisser kan den sköna frun få skriva ut hur många hon vill, de kommer aldrig att vinna över mig. Men vid detta tillfälle, när jag tänkte dessa tankar, hade jag ännu inte kommit till Häxan som för alltid skulle förändra mitt liv.

Nu hade jag på ett strålande sätt klarat av en remiss. Remissen till röntgen var ju lite svårare att omvandla till ett besök eftersom avsikten var att jag skulle knalla iväg på egen hand och ta dessa svartvita foton av mitt inre. Men jag skall gå, jag lovar, snart.

Efter ytterligare ett par veckor hade allt vad läkare och remisser heter fallit i glömska, för jag har lätt att glömma sådant som inte är så lockande, när telefonen plötsligt ringer med en ovanligt skarp signal. Det var huskvackaren som ville fråga hur jag mår, om jag fortfarande var lika trött och om jag börjat fundera på att sluta röka för det var minsann inte ofarligt att röka även om man inte kan visa några direkt medicinska svagheter efter 25 års rökning. Jag svarade att jag var medveten om rökningens farlighet eftersom det brukar stå att jag inte skall amma barn på mina askar med Davidoff Exquisitos. Va fan, sticker du upp nu också? tänkte husläkaren, men hon sade inget till mig utan avslutade samtalet istället med att jag snart nog skulle kallas till Häxan vid järntorget eftersom hon ätit lunch med detta kräk samma dag för att snabba på processen. Visst, tänkte jag, det blir nog fint gumman. Ibland går jag med öppna ögon utan att se ett skit framför mig, det kan jag lova er.

Första tiden jag fick hos Häxan blev per telefon inställd på grund av sjukdom. Då jag lite förstrött sa att jag kan möta vilken kvackis som helst kom ett snabbt och obrytbart svar om jag tillhörde Häxan och ingen annan. Tror ni att jag reagerade på detta då? Nä-hä-då, jag tittade rakt fram.

Snart nog kom dock den slutgiltiga tiden, framburen på silverfat av min egna trogne brevbärare. Innerst inne tror jag faktiskt att min brevbärare är en god människa, men denna leverans kommer jag aldrig att förlåta honom för. Aldrig någonsin, så länge jag lever.

mickey.x:like.no.other vill varna alla känsliga personer för nästa avsnitt som är både vämjeligt och avskyvärt på samma gång.