Ofrivilliga rötägg
Satt och funderade lite kring vad som händer när barn inte lär sig de grundläggande värderingarna i samhället. Vad som händer när föräldrarna inte orkar bry sig om att lära ut eller själva inte besitter kunskapen så att de helt enkelt inte kan lära ut vad som är rätt och fel till sina egna barn.
Orsaken till att jag började fundera på detta var en artikel om en grabb som blivit nedgrävd i sandlådan och sedan fått munnen fylld med sand av sina goda och människoälskande kamrater. De aktuella barnen var i tioårsåldern och således i princip färdigformade för resten av sina liv. Det är illa när de inte ser gränserna i den åldern, mycket illa. I just detta fall, jag uttalar mig till skillnad från många andra gärna i enskilda fall, slutade det hela ganska bra eftersom pojken fortfarande lever. Ser man till händelsen som sådan kan man dock ana sig till att det hela handlade om en mycket smal linje innan det hela hade gått över styr helt. Nu slutade det med sand i lungorna och tillfälligt (?) nedsatt syreupptagningsförmåga vilket bara det är själ nog för att skicka patrasket och deras föräldrar till norrland för vedhuggning och grundutbildning i vad som är rätt och fel.
Egentligen är ju inte livet så svårt att få ihop, om man ser till de stora grejerna. Lära sig vad som är rätt och fel, ta ansvar för sig själv, ta ansvar för ett förhållande och ta ansvar för sina barn. Klarar man detta kan man dö med ro.
Man kan säga att de felande länkarna för en del medborgare är en trestegsraket i allt gravare fel.
En del klarar inte av att ta ansvar för sina barn och i regel har de då även missat biten med att ta ansvar för det föreliggande förhållandet.
En till synes allt vanligare företeelse om man skall se till antalet separationer i samhället är att man inte tar ansvar för sig själv, populärt kallat att bli vuxen. Naturligtvis blir det näst intill omöjligt att ta ansvar för barn om man inte klarar av de två stegen i ansvarstrappan som ligger före.
Alla dessa brister i ansvarstagande är ju mycket allvarliga och resulterar i stora kostnader för samhället och stort lidande för de drabbade.
Det tredje steget är dock det som borde oroa oss mest för den dagen det börjar vandra runt ett större antal individer utan kunskap om vad som är rätt och fel i det samhälle de lever i har vi problem, stora problem. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas individer som ställer sig utanför samhällets normer, populärt kallat rötägg, och det får vi leva med eftersom det är en bit av kakan i vår samhällsuppbyggnad. Vad som är än värre är ju när det finns medborgare som helt enkelt aldrig har fått en chans att lära sig vad som är rätt och fel, populärt snart kallat ofrivilliga rötägg.
Man ägnar idag ganska mycket energi i våra förskolor och skolor åt att lära ut vad som är rätt och fel till barnen. Detta är naturligt då barnen oftast vistas en tämligen stor del av sin vakna tid på dessa institutioner. Problemet är bara det att de sedan kommer hem till familjens lugna vrå där dessa regler inte alltid gäller.
Det självklara är inte längre klart i alla familjer och de blinda leder de blinda mot stupet där samhället måste stå och ta ansvaret för det som tidigare har gått snett. Låt oss hoppas att detta sker innan antalet medborgare som gått vilse i livets första steg blir för många. Låt oss hoppas att det sker innan det blir vardagsmat att läsa om barn som mördar barn i tidningarna.
mickey.x:like.no.other trallar vidare i livet helt omedveten om verkligheten
5 kommentarer:
Det här låter lite konstigt, men alla schweitziska barn jag träffat har varit sjukt väluppfostrade. Vet schweitzarna något vi inte vet?
Dagens "låt gå" mentalitet är skrämmande. Många föräldrar arbetar alldeles för mycket och kan, vill, orkar inte umgås med sina barn och sätta gränser för dem. I stället skickar man iväg dem till förskolan eller fritids, för där har de ju det så mycket roligare, när de mest av allt bara hade behövt lite lugn och ro hemma med mamma och pappa.
Följden blir att barnen känner sig svikna och åsidosatta och gör en himla massa dumheter för att få uppmärksamhet. Föräldrarna i sin tur är alldeles för slutkörda för att orka bry sig och blundar för deras ungars fel och brister. I stället skyller man på samhället och undrar vad som gått fel.
Att man överhuvudtaget skaffar barn när man inte har planerat att umgås med dem eller att lära känna dem är för mig en riktig gåta. För många verkar barnen vara en statuspryl, precis som den fina villan, volvon och vovven man måste ha för att klassas som lyckad.
För lite kärlek och omsorg är roten till det onda tror jag. skaffa inga barn om du inte är beredd på lite uppoffringar. Det är svaret.
Peppe: Det är med all säkerthet en kulturell skillnad på hur man skall bedriva familjeliv. Därmed inte sagt att det skulle vara bätttre.
smultronpaj: Det är farligt att blanda ihop låt gå mentalietet med barnomsorgsverksamhet. Det verkar nästan som om du skyller allt på barnomsorgen? Efter att ha haft fyra barn i olika typer av omsorg (hemma, familjedaghem, daghem, fritidsverksamhet samt skola) under olika perioder måste jag säga att det finns för och nackdelar med alla typer av uppfostran, oavsett om det sker av en förälder eller anställd.
Det kanske är så att det finns lite för lite av kärlek och omsorg bland dagens barn men man skall inte tro att ett enda stort gosekalas i hemmets isolerade värld är lösningen för att barnen skall klara sig bra i livet.
Nej det är inte alls vad jag menar. Det är viktigt för barnen att gå i förskolan också. Där lär man sig många viktiga bitar som man inte kan få av att bra gå hemma. Däremot är det inte bra när föräldrarna inte förstår att deras barn också arbetar, på sin nivå och också behöver tid till rekreation och vila. När man inte känner sina egna barn för att man inte umgås med dem är det något som är fel menar jag.
Missförstå mig inte, jag jobbar ju själv inom barnomsorgen och det skulle jag väl knappast göra om jag inte trodde på det, så att säga.
smultronpaj: Lite konstigt det här men det verkar nästan som om vi är överens. Skumt.
Eder m.x:
Skicka en kommentar