Steve och Martin

Steve Irwin har stuckit ut huvudet för sista gången. Han var utan tvekan den mest tokiga naturfilmsnubben på jorden och det han producerade var minst lika dåligt som Rex Hunts fiskeprogram.

Men de slog bra i vårt glittriga samhälle och det är ju beklagligt för hans anhöriga även om de nog var lite mentalt förberedda på att det förr eller senare skulle gå åt helskotta.

I min värld fanns det bara två personer som kunde hota min 100 % manlighet. Steve Irwin och Martin Timell. Nu är bara Martin kvar bland oss andra och det är illa nog. Denna hemska och ohemult ogenerade timmergubbefjant förstör för mig, i mitt liv.

När jag bygger en eldstad i skogen har Martin redan byggt ett helt tegelbruk. När jag spikar upp en tavla på väggen har Martin redan målat om hela rummet. När jag snyter min snoriga näsa har Martin redan gett sig själv en helkroppsmassage. Detta är fel, det skall inte vara på det viset.

Att jag sedan sitter och grillar en läcker middag vid min eldstad medan Martin staplar tegelstenar är fint. När jag har hängt upp min tavla och sitter och beundrar det kulturella värdena i livet sitter Martin och väntar på att färgen skall torka, och det är också fint. När jag återgår till mitt kreativa leverne och skriver denna text sitter Martin i en fåtölj och ojar sig över hur ont han har i alla masserade muskler, det är fin fint.

Martin är en fjant.

Låt oss nu begrunda Steves öde ett tag och ta lärdom av hur man skall bete sig i naturen, om inte annat så för att överleva.

En liten brasklapp vill jag lägga till denna text eftersom det är Aftonbladet som är källan så skulle det ju faktiskt kunna vara så att Steve inte alls är död utan att det enbart handlar om löpsedlar, man vet aldrig när man har med Gerdin att göra för i hans värld finns inga etiska spärrar så länge det vankas sekiner bakom knuten.

mickey.x:like.no.other känner sig friare när höstens klarhet glider in i verkligheten