Valreflektion och felkörning

Slog på dumburken innan tuppen gått upp i morse och hamnade naturligtvis mitt i det förhatliga valet. Tänkte omedelbart knäppa av maskinen igen men då var det något som fångade min uppmärksamhet.

Miljöpartiet var representerade av ett språkrör, kristdemokraterna av en partiledare och socialdemokraterna av ett nedsupet och våldsamt fruntimmer som har lika bra minne som Danielsson och en personlig karisma som passar bättre på en soptipp.

Vill inte Panos Persson vinna valet? Kan det vara så att denna mjölpåse till karl har tröttnat på jobbet och då tänker att det är lika bra att lägga ner skiten för det finns ju ändå inga andra som kan ta över efter mäster Persson? Hur i jösse namn kan man vara så omdömeslös att man skickar Anna Suputen till en offentlig presentation? Gräv ner stollan istället och släng en svart plastsäck över henne så att vi slipper se eländet.

Sedan har jag kommit fram till att Anna S måste ha släkt i USA, en syster närmare bestämt. Som ni säkert minns så var det ett plan som körde lite fel i trafikvimlet och startade på en något för kort startbana med ett mindre lyckat resultat som resultat. Nu har det framkommit att de båda piloterna först satte sig i fel plan på flygplatsen varför flygledaren fick beskriva vägen till det rätta planet för dem. Låter ju förtroendeingivande eller hur?

Fas två är att dessa båda piloter lyckas med konststycket att taxa ut på en oupplyst kortbana för mindre privatflyg, de kanske inte gillade lamporna på den stora fina banan som ligger strax intill. Flygledaren var visst och kokade kaffe eller något liknande varför han inte såg vad de vilsegångna kalleankagubbarna höll på med. Full gas och rakt ut i skogen. Fint jobbat.

Fas tre, och det är här Anna Ss förmodade syster kommer in i bilden, är att pilotens hustru, Annas eventuella okända amerikanska syster, nu har uttalat sig.

- Min man var en jätteduktig pilot och trots det sorliga som hänt skall alla inblandade (döda) veta att de var i de bästa händer.

Det bara måste vara Annas syster, finns helt enkelt inget alternativ.

Mickey.x:like.no.other som är en hängiven soffliggare av det mer aktiva slaget

Lars Danielsson - en kuksugare

Detta lögnaktiga lilla stycke till misslyckad arbetarmyra verkar klara sig med sparken. Det är sorligt att inte ens en statsminister fattar när det är dags att peka med hela handen, även om det råkar vara hans egna lilla nickedocka det gäller. Panos Persson måste vara det mest misslyckade och självgoda vi någonsin har satt på tronen i Sverige. Hans mediakonsulter är säkert välbetalda och slipade eftersom han hela tiden glider vidare som den halaste ål utan att gemene medborgare fattar ett jota, eller orkar bry sig.

Min egna lilla valbarometer pekar på att Göran får tid över för att bygga färdigt sitt nya lilla hus till vintern. Detta är bra för vi behöver inte självgoda män utan vare sig verklighetsförankring eller minsta lilla empatiska känsla för landets medborgare. Nu tror jag inte att det blir bättre med en borgerlig dagisavdelning som måste förhandla internt i det oändliga, men det är bra att Panos Persson åker ut och förhoppningsvis aldrig kommer tillbaka, ens som sin egna sekreterare.

En gång i tiden råkade en kamera jag ägde befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och blev tagen i beslag av Kronofogdemyndigheten. Nåja, tänkte jag och ringde upp berörda myndighet för att fråga hur jag skulle få tillbaka min felaktigt utmätta egendom.

– Det är bara till att skicka in kvittot så ordnar det sig, var svaret jag fick.

– Fint, det kommer i nästa vecka.

Nu var det så att jag hade köpt denna kamera av en fotografkollega på en av Sveriges största morgontidningar något år tidigare. Det var med andra ord ett handskrivet kvitto mellan en privatperson och en egenföretagare. Inget konstigt med det tyckte jag då och tycker fortfarande så tjugo år senare. Kvittot skickades in med tillbörliga stämplar och namnteckningar varefter jag återgick till att göra det jag gjorde innan detta ärende hamnade på mitt bord.

Efter ett par veckor fick jag ett brev från myndigheten där de ansåg att kvittot var upprättat i efterhand och jag inte alls var ägaren. Punkt, vi är en myndighet med tingrätts befogenhet (eller vad det nu heter) och gillar du inte vår åsikt får du överklaga till högre instans.

wtf, var min enda tanke och så ringde jag upp den berörda personen på myndigheten enbart för att mycket bryskt bli avpolletterad som en förbannad lögnare. Jag var och är ingen lögnare. Skitgubbe!

Det som var ännu mer tragikomiskt i denna historia var att även högre instans, trots två trovärdiga vittnen, ansåg att kvittot var upprättat i efterhand. Jag blev av med min kamera (som jag för övrigt köpte tillbaka skitbilligt på aktion lite senare), min kamrat fick ångest för ytterligare en skuld (om än mer moralisk eftersom jag enligt samhället inte ägde berörda kamera), en kamerasäljare kände sig smutskastad staten, två vittnen kände sig ännu mer smutskastade av storebror. Jag fick bjuda hela gänget på krogen till en kostad som till och med med dagens mått mätt var löjligt hög för de behövde supa bort sin ångest och vanmakt över att ha blivit misshandlade av staten som ju skall finnas till för oss och hjälpa oss i våra vardagliga vedermödor. Detta är utan tvekan den relativt sett dyraste pryl jag ägt i hela mitt liv. Tack staten.

Vad har nu detta med Lars Danielsson att göra? Jo, vår demokratiska organisation kan helt godtyckligt köra över den lille medborgaren och hans vänner men en av de högsta tjänstemännen kan gå omkring och ljuga och bära sig åt som ett värsta småglin utan att åtalas. Det går nämligen inte att åtala eftersom han inte har tagit något beslut! Ansvar gäller visst inte i maktens korridorer över huvud taget. Bara du inte tar ett beslut och sedan håller käften så ordnar sig allt.

Panos Persson har ännu en gång fixat biffen för en av sina polare samtidigt som han visar det värsta förakt som tänkas kan mot den demokrati han skall leda.

Hoppas att Panos Persson får en takbjälke, slarvigt uppsatt av en gästarbetare, i huvudet och faller ned i medvetslöshetens dimma. Det vore bäst för både honom och oss.

mickey.x:line.no.other spinner vidare mot än högre höjder

Snabbköpskassörskan Mogge

Tänkte hälsa på Stubben senare idag och för att göra upplevelsen komplett tassade jag iväg till Konsum i Landala.

Såg att Mogge arbetade och ställde mig naturligtvis i hans kö. Eftersom jag gillar fallskärmshoppning utan fallskärm så gillar jag också Mogge tänkte jag lite förstrött.

Naturligtvis var detta dagens första misstag, av rang.

Redan som person nummer fyra i kön stelnade jag plötsligt till. Mogga skrattade och alla ni som har hört Mogge skratta vet att man lätt kan få lite rysningar vid dessa tillfällen.

Väl framme och tjena tjabba hallå tittar Mogge på mina varor. Två folköl, tre hed hot chorizo och en liter mjölk.

- Ska du på fest eller, frågar den fan och lägger upp ett av de värsta skratt jag någonsin hört från denna varelse. Skrattet var verkligen något extra, även med Mogges måttband mätt.

Kroppen började vibrera, munnen torkade ur som om jag inte fått vätska på åratal och högra ögonlocken for omkring i pannan totalt okontrollerat. (Som ni nu förstår så var min situation svår, mycket svår, kanske närmast att likna vid en nödsituation.)

Plötsligt hör jag mig själv säga följande:

- Nej, jag skall ut och fjällvandra och då är det ju bra med proviant.

Det tiotal åhörare som låtsades pyssla med sina varor stannade på något sätt upp i sina sysslor. Ett par yngre damer (25-30) började fnissa högt. Mogge bara stirrade på mig där jag stod med ett ansikte värdigt vilket pokerbord som helst.

- Då skall vi se här, säger Mogge och börjar vispa med mina få varor framför läsaren utan att en enda gång möta min blick.

Han talar om vad det kostar och jag betalar, packar och avlägsnar mig från livsmedelsinrättningen.

Mogge står numera på min svarta lista och där vill ingen hamna, det kan jag lova er.

mickey.x:like.no.other som efter dagens möte med Mogge bara kan konstatera att människans största svaghet är vi har en förmåga att tro gott om andra.

EM 2006 och svallande blodomlopp

Precis när jag hade bestämt mig för att bryta mitt löfte och inte skriva mer om EM 2006 sitter jag här och kluddar igen.

Nu börjar provresultaten från EM 2006 droppa in och det är faktiskt lite värre ställt med våra idrottsmän än vad jag trodde, eller så är de så till den grad i avsaknad av respekt för oss medborgare som betalar deras löner att de borde arkebuseras, på fläcken.

Bloddoping och EPO är listigt att använda om man inte vill åka fast eftersom det krävs ytterligare ett urinprov som är speedat. Det är skitsvårt att påvisa EPO efter att det gått ett par veckor och detta vet naturligtvis idrottarna. Misstänkt, javisst, men det skiter jag i för de fällde mig inte för doping. Ett slags speedad turbosportutövande som nästan är okej skulle man kunna säga. Detta förutsätter naturligtvis att atleterna är så utstuderade att de faktiskt struntar i rubriker så länge de inte fälls. Men så jävliga kan de väl inte vara.

Inom de flesta sporter talar utövare, som inte längre är aktiva, om hur dopingpreparat flödat i både kanyler och blodomlopp, förr i tiden under deras tid. Samtidigt talar dessa föredettingar alltid om att det inte är så farligt längre och att det kanske inte förekommer alls längre. Tror de att vi är helt bakom flötet? Metoderna blir allt mer raffinerade och speedarna ligger alltid före kontrollanterna, det ligger i sakens natur. Samtidigt presteras det hela tiden allt bättre resultat i de flesta sporter, år från år. Men de dopar sig inte längre.

Det måste helt enkelt ha skett två små ting när jag låg och slaggade på min bojkotta-valet-soffa. För det första har alla sportutövare genomgått en genetisk mutation som ger dem tidigare oanade superkrafter så att de kan fortsätta att förbättra resultaten och för det andra måste den allt mer utbyggda dopinggestapo blivit riktigt usla på att utföra sitt arbete. De har kanske begåvats med en osedvanlig förmåga att smutsa ner prover, blanda ihop namnetiketter, ta mutor och göra allt fel på bakfyllan. Jag vet inte, men något är det som inte stämmer om det skulle stämma att det är ytterst få som nyttjar dopingpreparat i dagens sportutövande.

När alla idag förekommande sporter och deras organisationer inte lyckas eller vill stoppa turbo och speed kanske vi andra helt enkelt skall vända dem ryggen och låta utövarna ta sina Turbo Nike 2007 och springa ut i öknen för att där nedfalla och dö en kvalfull död med nariga läppar och ångerfull blick i väntan på framtidens arkeologers undrande blickar?

mickey.x:like.no.other som nu har levererat en halvlång mening där inlägget i sig är helt utan mening, det vi kallar för mening i omening hemma på min gata i verklighetens i-värld

mickey.x:broadcasting

Jag har nu flyttat mina fantastiska videobloggisar till en egen bloggplats som du kan hitta genom att klicka på länken som ligger överst i den högra kolumnen.

För er som inte andvänder Feeds kommer jag lägga en liten blänkare här när jag uppdaterar med nya videoinslag.

mickey.x:like.no.other som snart skall konstruera en riktigt lång mening

Så här är det inte

Smultronpaj och ett antal andra bloggare uppmanar oss icke ont anande medborgare att det är dags för oss att rösta. Bryr mig i ärlighetens namn inte om svensk politik eftersom den inte är till för mig som medborgare men när folk börjar påstå att jag är en lat soffliggare utan att fatta ett smack om verkligheten vaknar jag genast till liv i min mjuka sköna soffa.

Som ett första litet exempel på vad jag menar med dessa gå-och-rösta-för-annars-kommer-fan-och-tar-dig inläggen skall jag frångå en av mina djupaste principer och lägga en ut en länk till smultronpaj och hennes första valinlägg.

Eder mickey.x:like.no.other som aldrig, någonsin, kommer bli svarslös

Det är bara skalet kvar, om ens det

Läste hos peppe att hon saknade en och annan restaurering i sin stad och det fick mig att börja fundera lite.

En restaurering består av tre huvudingredienser har jag kommit fram till; skal, personal och gäster. Dessa kan man sedan efter behov uppgradera med diverse plug-ins som ofta spelar en stor roll för det emotionella minnet.

En plug-in kan vara kök, musik, läge etcetera.

Den stora faran för sinnesron är inte om ett ställe slår igen och försvinner från trottoarkanten, det kan man leva med och faktiskt spara på ett antal ljusa fina minnen till sena vinterkvällar eller nostalgisamtal med kamrater. Man skulle till och med kunna säga att det är bra när en restaurering försvinner när den ligger på topp i ens egna emotionella lista.

Den stora faran är när man blir äldre eller när tiden springer om rullatorn på upploppet. Då jag själv har haft vissa försänkningar både som gäst och yrkesutövare inom nämnda område kan jag förtälja att det finns vissa saker som är riktigt farliga för sinnesron.

En typisk gäst utvecklas med tiden:

1. De kanske skaffar partner, barn och radhus och då blir det i regel ett långt uppehåll i det mer aktiva kroglivet. En del återvänder dock efter sex år när separationen är klar (alla separerar nu för tiden, så är det bara). Påfallande ofta tillhör dessa den fjärde gruppen nedan.

2. Flytt till annan ort är inte helt ovaligt. En del förblir borta även om så gott som alla har en förmåga att återvända efter en viss tidsperiod.

3. De ekonomiska förutsättningarna för ett liv i sus och dus kan förändras. Ibland återkommer dessa gäster men de flesta blir borta för alltid eftersom de under det påtvingade avbrottet kommer på att det går att göra mycket annat, mer substantiellt, med kosingen än att hänga på krogen.

4. En icke så liten grupp bland gästerna har eller utvecklar ett beroende av alkohol vilket mycket sällan slutar lyckligt. Denna grupp av gäster kan indelas i två underkategorier. De som har de ekonomiska förutsättningarna att hänga på krogen och supa (även om de själva inte ser sitt beteende så gör de flesta andra det efter någon minuts närvaro) och de drabbas efter ett tjugotal år av så svåra fysiska skador att de antingen dör eller blir nykterister. Här kan också påpekas att det finns en grupp med gäster som är storkonsumenter. Dessa är inte alkoholberoende men likväl drabbas de av samma fysiska åkommor efter en längre tids konsumtion. Den andra undergruppen har inte de ekonomiska förutsättnigarna att stanna kvar på krogen utan flyttar istället sitt beroende till hemmet. Slutresultatet blir i regel det samma som för den första gruppen men lite värre då denna grupp också slås ut socialt tämligen fort. Etanol är ett gift för kroppen och man kan aldrig nog beakta faran med att dricka gift.

Nåväl, vad händer nu med dessa fyra grupper av gäster?

En gemensam nämnare för dem alla är att de under en längre tidsperiod inte besöker sina stamställen eller de gamla hederliga hållpunkterna som man kanske inte visiterar så ofta men ändå behöver för den totala verklighetsbilden av sus och dus livet.

Du kommer in på ditt stamlokus efter fem års frånvaro och upptäcker att du inte känner igen en enda person i personalen. Det är ingen som hejar på Mickey, de sätter inte upp din nota utan vill ha betalt per omgående. Detta är illa men om det fortfarande är samma ägare går det givetvis snabbt att komma med i gänget igen.

Du kommer in på ditt stamlokus efter fem års frånvaro och upptäcker att du inte känner igen en enda person bland gästerna. Vad sjutton gör man nu då? Tillhör du kategori fyra styr du kosan till baren och skaffar nya vänner på tio minuter men annars blir det lätt problem. Det kanske kommer in en eller annan du känner som du kan prata lite nostalgisnack med men i övrigt är det öken. Dina gamla närmaste krogvänner tillhör med största sannolikhet någon av de frånvarande grupperna ovan så där har du inget att hämta.

Du kommer in på ditt stamlokus efter fem års frånvaro och upptäcker att du inte känner igen någonting för de har byggt om hela skiten och skaffat sig en ny kundkrets, ny personal och kanske till och med nya ägare. Det är med andra ord en helt ny restaurering med den gamla skylten hängandes över dörren. I detta läge är det bara att vända på klacken och gå. Tillhör du grupp fyra stannar du dock kvar och stjälper i dig lite grann för man måste ju ge det nya stället en chans.

De minst glamorösa men samtidigt minst farofyllda, över tiden, restaureringarna är utan tvekan pubbar och lokala kvarterskrogar. De kan bygga om hur mycket de vill, plug-ins spelar ingen större roll och ofta finns både gäster och personal kvar. Här är det bara att sjunka ner i en stol och köra vidare som om inget har hänt. Var du omtyckt innan du försvann blir du dessutom syltans höjdare ett tag framöver. Mycket farliga ställen för personer som tillhör grupp fyra och kanske börjat tanka etanol igen efter en tid på vanlig nyponsoppa.

Pratar vi om mer nattbetonade ställen med dans spelar plug-ins en större roll. Musik och DJ är två mycket viktiga faktorer som sällen håller över någon längre tid. Dessutom spelar plug-innen Ordningsvakt ofta en avgörande roll på dessa ställen. Ingen normalt funtad pundare ställer sig nämligen i kö. Dessutom har du blivit äldre men inte de andra gästerna vilket gör det näst intill omöjligt att återkomma till denna typ av restaurering. Det är bara acceptera läget, det är kört, sök dig ett nytt liv. Däremot fungerar de mycket bra som nostalgiboosters i vänners sällskap framåt småtimmarna när man inte vill gå hem. Här kan man också passa på att höja ett varningens finger för de återvändande gästerna eftersom man idag inte enbart tankar etanol på denna typ av restaureringar utan även andra typer av droger som du säkert inte känner till. Var försiktig med att dricka klara, smaklösa drycker. Var försiktigt med att dra in okända vita pulver i näsan eller munnen, det är inte säkert att det är vitt luktsnus med mintsmak. Brukar du konsumera luktsnus bör du iaktta viss försiktighet med att inmundiga detsamma eftersom det kan få kvällen till att sluta med långa samtal på polisstationen.

Matställen är lite kluriga. De är ju idag ofta kombinerade med en lounge varpå det inte enbart är plug-innen Mat & Kök som är en viktig faktor. Här är det bara att prova sig fram för troligtvis har det hänt mycket sedan du senast svansade runt på gatorna.

De av mina läsare (jag vet att det finns några) som befinner kring trettioårsmarkeringen på livets tvättlina måste göra sig beredda, stålsätta sig, på att det kommer stora förändringar i livet de kommande femton-tjugo åren. Mycket av detta kan vid en första anblick te sig som negativt och deprimerande men så är icke fallet. Det handlar helt enkelt om mognad, erfarenhetsuppbyggnad och förändrad tidsuppfattning. Man blir inte dummare och fulare med tiden utan klokare och mer harmonisk.

Spara de gamla minnena och vårda dem ömt, inte med saknad utan med glädje för att de finns, och sök nya utmaningar i livet. Det kan vara ett nytt liv i sus och dus men de flesta hittar det meningsfulla i livet på andra platser.

Mickey.x:like.no.other reder ut alla problem och frågeställningar för sina läsare, gratis

Ännu en vanlig dag

Regn, sol, telefonsamtal, knappande, avvecklande av fritidssysselsättning (vågar inte skriva hobby mer), fler telefonsamtal, regn, regn, sol, regn, sol. Så har det sett ut utanför och innanför mitt fönster idag.

Sedan har jag funderat lite på etik, pedagogisk barnuppfostran (skiljer sig lite från din modell peppe) och två artiklar som jag skall men inte har skrivit och inte orkar skriva men måste skriva för att få stålar till att göra ingenting (fast jag kallar inte detta för arbete eftersom jag inte arbetar längre).

Etiska funderingar är intressant. Vad jag anser vara etiskt och vad samhället anser. Kan man fortsätta att leva i ett samhälle om man inte praktiserar samma etiska regler? Hur udda får man lov att vara innan man betraktas som en ickemedborgare? Varför vill jag köpa en ny mobiltelefon när jag redan har en utmärkt telefon? Är väl en nörd antar jag. Älskar nya grejer och att pilla med dessa ett litet tag, sedan är de helt ointressanta om de nu inte lyckas fylla en god funktion i mitt liv, vilket inte sker så ofta för en som har allt i dubbla uppsättningar.

Sedan har jag funderat på en tidning i LRF Medias stall som har publicerat mitt material utan vare sig tillstånd eller ekonomisk överenskommelse. Det är piss och det skall bli ett sant nöje att sparka dem i skrevet även om jag aldrig mer får ett uppdrag av det skitförlaget.

Sedan skall jag skriva en liten not till en rektor och berätta för henne hur usel hon är, för det är det säkert ingen med min dignitet som har gjort detta tidigare. Det kommer att bli ett lismande och överlägset brev, skrivet på det mest uppnosiga vis, som en nyrik med guldlejon i trädgården, fast lite värre. Kanske som en nyrik med förgyllda trädgårdstomtar på den erbarmligt fult anlagda söderslänten, precis framför de vita marmorpelarna står tomtarna och glor likt dopade friidrottare.

Sedan har jag funderat på min polare J som har en oöverträffad förmåga att få prylar att gå sönder. Det räcker faktiskt med att han tittar på en pryl som har fungerat klanderfritt i åratal för att den skall spraka till och dö i ett litet blått rökmoln. Det är förunderligt, kanske är han laddad med någon sorts kraft som är ond mot prylar. Fast å andra sida kan det mesta gå lite snett för J. Trampa i jordgetingbon, cykla baklänges fast det helt uppenbart inte går (fast det vet han nog inte om), knäcka ett fiskespö genom att hålla i det och liknande händelser är fullt normalt i hans liv. Det är så till den grad normalt att ingen i hans omgivning reagerar, det är helt bara i sin ordning och en liten krydda för oss andra. Livet skulle utan tvekan bli tråkigare utan J i buskarna.

mickey.x:like.no.other som är på väg tillbaka mot oanade höjder

Min hobby har dött

Medan Bush funderar på att bomba Iran sitter jag och funderar på vad man skall ta sig till när man inte längre tycker att en hobby, som man ägnat en stor del av sin tid åt under många år, inte längre är rolig.

Vad är det för fel på min hobby nu då? Har jag vilselett mig själv i alla år? Är jag bara lite dummare än vad jag själv har förstått tidigare? Vad skall jag göra med alla mina vänner som naturligtvis håller på med samma hobby. Hej svejs leverpastej eller visst kan jag följa med på er resa men jag kommer bara att sitta på en stubbe och se glad ut? Skall jag börja laga mat åt polarna och fungera som kammarjungfru? Skall jag förgifta dem och skaffa nya vänner? En ny hobby som jag kan tröttna på om sisådär tjugo år? Bra jobbat grabben.

Visst är det ett I-landsproblem jag har råkat ut för men nu råkar det vara så att jag är en I-landsmedborgare och just denna typ av problem kan tossa till det i skallen på grabbar som mig. Min döda hobby var ju det som till stor del drev mig framåt i vardagen. Skall jag sitta och banka på datorn istället och flippa ur totalt inom tre månader?

Djävla förbannade skit. Jag har ett stort problem och jag har ingen uppenbar lösning på det framför nosen. Kanske blir jag tvungen att börja arbeta igen, gud förbjude, för att få dagarna att gå? Vem vill i ärlighetens namn arbeta? Arbete är till för att överleva och inget annat. Tror jag måste kräkas lite i min papperskorg, eller rakt över min laptop som ändå bara fungerar lite grann, när den själv vill och inte när jag vill.

Bush har det rätt bra, för det finns folk som ser till att han inte har en tom stund i sin tillvaro, som kan skicka iväg lite gubbs på krig och annat när han känner för det eller när någon av hans polare ber om det. Önskar att jag hade samma budget som den skiten för då skulle det allt smälla både här och där i buskarna, det kan ni skriva upp.

Jag tänker inte kaskadkräkas som Joanna för jag är min egen kammarjungfru och ogillar att städa. Jag tänker inte heller tokmeditera som nemo för det gjorde jag i mitt förra liv, det är jag helt säker på. Jag tänker inte springa (eller gå för den delen) och sluta med godis som smultronpaj, för jag hatar att springa och gillar godis. Tänker inte heller hänfalla åt listor som 6&7 för jag tycker ännu mindre om listor än om att springa. Jag tänker inte heller skriva något mer om Larus canus, Göteborgs Spårvägar, Kassörskor, EM 2006, Skåne eller våra infantila politiker. I varje fall inte idag för då skulle det kunna se ut som om min blogg har blivit min nya hobby och den glädjen kommer jag inte ge er gratis, kära läsare.

Jag hatar blogger och deras nya beta som gör att jag skriver allt detta med vetskapen om att ni ändå knappast kommer att kunna läsa det före jul och vem kommer då att orka läsa det?

Skitblogger, skithobby, skitliv.

mickey.x:like.no.other drar nu ett täcke över huvudet och skruvar ur de grå propparna som sitter i det grå skåpet i den gråmålade serveringsgången. Fjutt på er.

Skåningar och min boning

Det är faktiskt inte så tokigt att leva i Falsterbo så länge det handlar om kortare perioder och man befinner sig på privat mark. Min resa uppfyllde naturligtvis båda dessa kriterier, tro inget annat.
På den övre bilden kan ni skåda plaskdammen med tillhörande bostad i bakgrunden. Plaskdammen är trevlig när man vill meditationssimma lite eller om det är riktigt kallt i havet.
Den nedre bilden visar havet som till mycket påminner om det vi nyttjar här hemma i Bohuslän med ett par stora skillnader. Det är en jäkla massa sand vilket är trevligt så länge man inte fyller boningshuset. Det är lätt hänt att det blir en sandlåda inomhus om ni förstår vad jag menar. Den andra skillnaden är att vattnet på dessa sydliga breddgrader inte är mer än lite salt, som sötvatten med bismak fast ända såpass salt att det luktar okej i luften. Brännmaneterna lyser även de med sin frånvaro men istället kommer ett sjögräs vi inte har hos oss, men det bränns inte.
150 meter till havet och 25 meter till poolen är inte heller så dumt.
mickey.x:like.no.ohter som trivs med att vara hemma igen. Båda dessa bilder tog jag med min riktiga kamera och inte med mobil-skrälle-skit-kameran.

Skåningar och spektakel

Nu har jag fått nog och styrde således kosan hemåt, via Malmö. I denna stad pågick något som kallades för den stora festivalen eller något liknande. Varm dag med avklädda infödingar i stånd, stånd med kebab, vildsvin, pannkakor med choklad samt renskavskebab. Renskavskebab i Malmö? Må vi å det snaraste kasta hela gänget i Öresund. Blåser det östlig vind lär de driva till Danmark fortare än kvickt och sedan är det bara till att lägga ut oljelänsor och samla upp det som drivit snett och köra det till Danmark på lastbil innan vi spränger bron.
mickey.x:like.no.other ser gärna att Skåningarna gör Larus canus sällskap i tassemarkernas mörka utkant.

Skåningar och späck

I den lokala butiken för livsmedel har de naturligtvis en så kallad charkdisk. Man skulle kunna tro att denna inrättning är för kundens bästa men så är icke fallet. Diskens viktigaste funktion är två; lura skjortan av Storsvenskarna och förse den mer fastväxta befolkningen med späck.

När jag idag i alla välmening förtäljde den dryge mannen bakom disken att jag önskade ett halvt kilo nötfärs frågade han mig hur mycket späck jag ville ha i färsen! Mitt korta och karaktärsdanande svar till denne uppenbarelse var att jag önskade nötfärs, inte blandfärs eller ännu värre späckfärs. Sluskens ogillande gick inte att ta miste på men vem bryr sig? Efter en allt för kort tid kommer typen tillbaka med ett 598 gram nötfärs (bra jobbat med enbart 20% övervikt) mald av någon form av ytterfilé. Röd utanpå och brungrå inuti. Nu spände jag blicken i gubbfan och talade med mycket bestämd stämma om för honom vad jag tycker om denna typ av bedrägeri. Han spelade precis så dum som han troligen också var, vid sidan om sin månglarsyssla, och påstod att den var helt nymald medan jag väntade och att det visst låg ett utmärkt kött till grund för denna produkt.

- Pyttsan din lille sork, svarade jag. En felsägning till och du får en rak mellan ögonen, fortsatte jag och förklarade samtidigt att det nya försöket jag var beredd att ge honom skulle bestå av fransyska och mald i ren kvarn.

Fin köttfärs blev det till slut. Men det är kostigt att det inte är fler som blir dräpta i detta Skåneland.

mickey.x:like.no.other kan inte luras i första taget.

Skåningar och lusten

Skåningar har stor benägenhet att hänfalla åt lustens synd. Fram till dags dato var detta mer en hörsägen för undertecknad men efter att ha avlagt en kortare visit vid stranden, den första dagen utan regn, kan jag sannerligen intyga att det är sant. Aldrig har jag sett så mycken späck bölja i buskarna, helt ogenerat och utan tvekan vämjeligt, i hela mitt luttrade liv. Dessa Skåningar är syndare av stora mått, de rullar i köttets luster utan att tänka på följderna. De lär sin avkomma, troligtvis redan vid mycket låg ålder, allt om ett effektivt och vedervärdigt leverne. Hua.

mickey.x:like.no.other låser in sig för resten av dagen och tittar på snooker istället.

Skåningar och fetma

Vid en första anblick ter sig det Skånska folket vara stort, mycket stort. De är lite som Italienska mammor, bredare än långa, så fort de passerat trettio års ålder. Kanske är det bara ytterligare en defekt i deras genuppsättning men det ter sig mer troligt att det beror på det slisk de stoppar i sig. Späck tycks vara något man är tvungen att äta för att senare kunna grymta på rätt sätt när man bor och lever sitt liv, om det nu kan kallas för liv, i Skåneland. Om ni någon gång skulle tvingas att vistas i detta land kan jag verkligen inte rekommendera en promenad en varm sommardag när dess urinvånare börjar avtaga sin beklädnad som annars åtminstone nödtorftigt döljer deras svallande späcklager.

mickey.x:like.no.other är, till skillnad frå Skåningarna, slim, vacker och Storsvensk.

Skåningar och tjyvgods

Ack, dessa erbarmliga dönickar är dummare än deras vänner i väster. Hur kan de vara så till den grad infantila att de tror att en gone sko skall passera obemärkt för undertecknad? 100 % man och Svensk säger allt, men inte för de dumme Skånebönderna för de tror sig vara lite förmer än alla andra. Utan att gå in på detaljer kan jag förtälja er, käre läsare, att det tog mig ungefär 15,7 sekunder att finna skon, leta upp den skyldige samt straffa denne med döden. Idag är jag på gott humör så det fick bli en snabb, om än oförtjänt, död för den lille fete tjyven.

mickey.x:like.no.other skall man inte leka med, någonsin.

Skåningar och spöken

Det spökar på slottet, min högra sko är gone, borta, puts väck. Det blir till att kränga på sig uniformen och ge sig ut på jakt. Jag skall börja på andra vinden och arbeta mig neråt, mot fängelsehålorna och de fuktdrypande korridorerna. Jag gillar min högra sko men allt mindre om Skåneland. Dessutom finns det allt för gott om Larus canus här. De kanske samarbetar med spöken och danskar och i sådant fall må jag skärpa mig om jag vill komma härifrån levande och med två skor. Kusligt ställe, men de har allt underskattat sin motståndare.

mickey.x:like.no.other som smyger tystare barfota och snart har ett tjuvaktigt spöke på harpunen. Stay tuned

Skåningar och ordförbistring

Skåningar fattar inte vad en go gubbe säger och den goa gubben underlättar inte heller för de lokala förmågorna.
Jag är på plats och jag har laddat bössan med skarpa skott. Huka er alla grannar i väster.

Följer bilden med mobilsändningen så kan ni på den rutan se Strandbadets strand i Falsterbo.

Idag skall jag ta reda på varför det är så pissigt väder i Skåneland och känna infödingarna på pulsen.

mickey.x:like.no.other mobilbloggar på resande fot, direkt från verkligheten.

Inlägg No:100 och åter den 22:a

Av en ren slump råkar detta var inlägg nummer 100 som också sammanfaller med en kortare tids avbrott. Jag drar iväg ett tag och lämnar all elektronik bakom mig men lovar att återkomma med de resterande grenarna i serien EM 2006 och sanna, rafflande berättelser om våra grannar i söder.

Landet heter Skåne och det är fullproppat med tjocka, matglada och språkligt handikappade Homo sapiens. Mitt mål med resan är att sälja hela rasket till danskarna samtidigt som jag upprättar oförskämt fördelaktiga handelsavtal med buset i väster. Planerna inkluderar även vissa delar av södra Halland för att på sådant vis bli av med ett och annat mindre lyckat byggprojekt och ett par mindre orter som enbart är till besvär.

Mina förhoppningar inför resan är stora och förtjänstmöjligheterna ännu större.

mikey.x:like.no.other säger bara; lev väl medborgare och gör inte det jag brukar göra för det kan lätt bli för mycket för er

EM 2006 och hoppandet

Nu tänkte jag gå in på djupet och titta lite på olika hoppgrenar för att du, käre läsare, skall kunna få en större insikt i sportens förtrollande värld. Eftersom jag är en ivrig förespråkare av kreativitet och utveckling skall jag naturligtvis även lämna förslag på nya, ersättningsgrenar, eller förbättringar på befintliga dito.

Längdhopp kan vid en första anblick te sig ganska naturligt. Du har en snubbe som springer som fan i trettio meter för att sedan med ett sällan skådat dödförakt slänga hela sin lekamen i en snett uppåt riktad rörelse för att avslutningsvis dimpa ner i en sandlåda en tiondels sekund senare. Strax före sandlådan har lekledaren placerat ut lite modellera som en äldre representant vårdar ömt och försvarar från leksugna hoppare. Med början precis vid modelleran mäter man sedan hur många centimeter den aktuella atleten har lyckas fläka sin lekamen men har han pillat på leran med sin sko blir farbrodern arg och vägrar att mäta hoppet. Då är hoppet ute säger man.

Varför håller de på med sandlåda och modellera? Det är väl vuxna människor vi pratar om och då får de väl hålla på med sina perverterade barnlekar bakom lykta dörrar? Bort med sandlåda och modellera, in med armerad betong och elektronik. Det skall ju vara tuffa typer säjs det och då skall de också landa på betong för då skärper sig deltagarna lite mer och bryr sig om hur de ser ut i luften och, framför allt, hur de landar. De rent obscena situationerna med vitt särade ben, blottandes hela kroppen ända in till könet får det bli slut på. Nu gäller det att landa så att man överlever och inte för porrblaskornas förstasidor efter en lättare retusch och snabba stålar i bakfickan.

Vad det gäller ansatsen verkar det som om vissadeltagare idag har mycket svårt att hålla tempot hela vägen så vi kortar ansatsen till 8,3 meter. De borde den mest försupna gosse klara av. När de nu närmar sig den gamla avsatspunkten kommer ett nytt inslag upp i atletens synfält. Det är en fyra tum hög balustrad som man skall springa rakt in i varvid lekamen på den deltagande med automatik slungas ut över betongen. Sedan är det bara för elektroniken att mäta avståndet mellan balustrad och stortå under tiden som atleten vaknar upp ur sitt avsvimmade tillstånd. En garanterad publiksuccé som för tankarna tillbaka till de gamla tiderna när det fanns riktiga idrottare som tålde en och annan liten smäll i livet utan ta sig åt diverse kroppsdelar och snyfta på det ynkligaste vis.

Namnet på denna nya gren är rätt och slätt Plankhoppet.

Tresteg. Springa, springa, hopp, hopp, hopp, fläk. Kära guds moder vad är detta för något? Dårarnas dåre kanske fick ett anfall på mentalsjukhusets gård och trodde att han var en ungtupp på jakt? Ett vedervärdigt och förnedrande beteende för den människliga rasen. Förbjuds utan dröjsmål och de som vill fortsätta att var atleter och den lille mannens hjälte får gå över till Plankhoppet. Någon form av ramar för vad som är acceptabelt måste samhället sätta upp.

Höjdhopp är en populär gren och går till på så sätt att atleten närmar sig en tvärställd pinne på hög höjd för att i sista sekunden försöka fläka sin lekamen över pinnen istället för att gå under den som normala medborgare. Efter en närmare studie har jag kommit fram till att denna gren inte kan utföras frivilligt av deltagarna utan det måste finnas ett terrororgan som tvingar dem till högre höjder. Hoppar du inte 202 centimeter bruden lilla så kastrerar vi din fars älskare.

Varför nu detta påstående om höjdhopp och dess utövare? Bevisningen är överväldigande. En normal, fritt levande människa, går under tvärställda pinnar i maklig takt. Atleterna närmar sig pinnen med stor försiktighet, eller rädsla, i en bågformad rörelse. Detta är ett mycket onaturligt beteende och en frisk medborgare går raka vägen med högt buret huvud. Det är inte heller sällan man ser att de hela tiden förändrar såväl hastighet som steglängd under närmandet. Kanske har de blivit utsatta för elstötar under träningspassen för att fläka sig rappare och nu således lider av en omedveten motvilja mot själva hoppet? Grilla eller grillas som vi brukar säga på våra tillställningar till den lätt svedda moster Agda. Som ett sista bevis på den stora rädsla atleterna besitter för höjdhoppet vill jag anföra det faktum att de alltid, numera, vänder ryggen mot pinnen för att slippa se eländet.

Lösningen på problemet heter Pinnhoppet.

Man plockar helt enkelt bort allt utom pinnen och lägger denna på marken. Sedan ritar man en vit linje som går rakt mot pinnen istället för de mer paraboliska banor som idag brukas för att närma sig densamma. Atleten ställer sig vid linjens början, 7,35 meter från pinnen, och rör sig sedan i en helt rak bana mot målet, i lugn och sävlig fart. Väl framme vid pinnen stannar man upp, tar ett djupt andetag och skuttar gracilt över. That’s it. Totalt meningslöst, precis som tidigare för att inte skrämma deltagarna med allt för stora förändringar, men numera utan mental spänning, utan behov av träning och möjlighet till harmoni under själva utförandet. Vem vinner? Den som går rakast på linjen i kombination med bäst självkontroll vid skuttet. Trampar deltagaren på pinnen åker han utan dröjsmål ut från anläggningen för vidare transport till närmsta slakteri.

De som idag hoppar det som kallas stavhopp får gärna, efter lämplig psykoterapi med tillhörande friskförklaring, ägna sig åt Pinnhoppet. Skulle de envisas med att vilja bära runt på en lång pinne skall denna tejpas fast på atletens rygg för att på sådant vis hjälpa till med hållningen under utövandet.

Fyra grenar har nu blivit två nya, helt överlägsna de gamla föråldrade grenarna. Plankhoppet är för de tuffare av de tuffa och Pinnhoppet för de som vill odla sina artistiska eller rent utav yogamässiga talanger. På detta vis kan vi locka nya grupper av beundrare till våra arenor som idag lyser av Lagom-Svensson i puplikhavet. Tuff-Svensson och Kultur-Svensson kommer snart att trängas i kön till biljettluckan.

Mickey.x:like.no.other kommer snart presentera den geniala lösningen för alla kastgrenar

Utmanad looser mot väggen

Jag har blivit utmanad av smultronpaj och frångår min princip angående listor för andra gången. Suck…

arbeten jag har haft i mitt liv
Bilverkstad
Yrkesofficer
Företagsledningar / Styrelser
Egen företagare

filmer jag kan tänka mig att se igen
Stalker
Deep Blue
inte lätt med alzheimers

städer jag har bott i
Göteborg
Stockholm
Karlsborg
Östersund

tv-serie jag gärna ser eller har sett
Arkiv-X, första året.
jag är nog inte så bra på det här med serier…

ställen jag vill åka till just nu
Sibirien
Island
Tibet
Antarktis

webbplatser jag besöker ofta
expressen.se/nyhetskollen
google.se
blogger.com

favoriträtter
Wokad oxfilé med vietnamesisk basilika, ingefära, vitlök och chili
Wokad jätteräkor med ingefära, purjolök, paprika och svartpeppar
Ångkokt hälleflundra med ingefära, vårlök och soja
Pilgrimsmusslor med honung- och citronsås

ställen där jag trivs
inget just nu

EM 2006 och misslyckandet

Gårdagens tur i den undersökande journalistikens anda slutade i fiasko. Hur är nu detta möjligt? Hur kan mickey.x misslyckas? Ja inte beror det på mickey.x inte, det beror på de bedrövliga besökarna som flydde hals över huvud för några droppar regn. Själv satt jag helt stilla utan att röra en min medan vattnet flödade ner över mig, bruden, kapten och Paddanbåten.

Det där med Paddanbåten är inte mycket att hänga i julgranen kan jag förtälja eder. Ett synnerligen platt och trist flytetyg med en tjattrande brud i fören förflyttar, under oändligt lång tid, din lekamen genom vallgraven samt några sjömil i hamnen. Allt som sägs säger bruden tre gånger. Svenska, tyska och engelska bjöd hon på. Det roliga var att alla versioner var lite olika. En lång på svenska följdes upp av en kortare version på engelska för att avslutas med ett sammandrag på tyska. Tyskarna, om det nu fanns några på båten, kanske inte förstår lika bra och därför inte bör utsättas för allt för mycket informationsflöde på för kort tid? Vad vet jag?

Tjugoen broar passerades visst och det kanske är intressant om man studerar broarkitetur, för oss andra var det inte lika upplyftande. I min enfald trodde jag på vad mina medborgarbröder talat om för mig; du kommer att få höra en massa saker om Göteborg som du inte hade en aning om. Mina bröder måste ha en allmänbildning som ligger på en amöbas nivå när denna befinner sig i förskoleåldern. Intet nytt under solen på denna tur inte.

Jo, det var en sak jag inte visste. Läppstiftet kommer tydligen sjunka en tjugo meter ner i leran de kommande hundra åren. Det är väl bra för då kan de kanske klara sig utan hiss och på så viss hjälpa till med att spara elektricitet. På slutet av resan förflyttades farkosten genom en 110 meter lång tunnel som tydligen hade något med den förkastliga Götatunneln att göra. Hur som helst så var detta en smal passage för den breda och flata farkosten varför de varade oss för att den möjligtvis skulle kunna stöta i sargkanterna vid något tillfälle. Kapten på skutan måste ha tröttnat på att lyssna på bruden för farkosten studsade som en flipperboll i 110 meter. Kanske var den fan full eller tunneln lite smalare än vanligt?

Börjar ni inse hur misslyckat det hela var? Det hände inget på vägen dit, inget under resan och inget efter resans slut. De har installerat vattenklosetter på Kungstorget vilket måste anses vara bajamajornas RR. Gratis, nästan luktfritt och utan kö mitt på eftermiddagen men jag antar att ett multimiljonprojekt av detta slag måste kunna prestera någon enstaka sak som är god. Synd att de inte kommer att lämna kvar dem.

På vägen hem stod en diggi-någonting på Götaplatsen och gol som en hysterisk tupp, flera timmar föreställningens början. Antar att han var hemlös och hungrig.

Nu skall jag fortsätta med baddningen av mina sår efter detta nederlag och ber att få återkomma med en mer ingående genomgång av de olika grenarna i EM 2006 och deras totala meningslöshet, i ett nytt helt klart ljus.

Mickey.x:like.no.other som snart torkat efter båtturen

EM 2006 och personligt skydd

Alla som av en eller annan anledning känt sig nödsakade att kvarstanna i industristaden Göteborg under pågående spektakel behöver skydda sig. Det är av nöden påtvingat om man vill kunna leva en höst och vinter i någorlunda harmoni och välmåga.

Den enklaste och lagliga metoden är att bli lite streetwise. Det gäller att röra sig så lite som möjligt ute på gatorna men när man väl gör det måste man veta var man skall röra sig. Tro inte att ni kan fråga de kommunicerande konstaplarna för de är med stor sannolikhet från någon byhåla långt ifrån denna stad och vet inte hur de skall hitta hem till sitt egna härbärge.

Det gäller att från början planera och sedan följa planen in i minsta detalj för att var någorlunda säker på att kunna återvända till hemmets lugna vrå efter uträttat förvärv. Följer man inte sin plan kan det sluta med GHB-avgiftnig på Sahlgrenska. Man kan i olyckliga fall finna knivar instuckna lite här och var i ens lekamen när man skall gå och lägga sig. Svåra magsmärtor kan drabba den som inte planerat ett matinköp utan låtit slumpen och dumheten styra en till en av de mer suspekta utskänkningsinrättningarna. Kort sagt, följderna kan få oanade proportioner för en intet ont anande och god stadsmedborgare. I värsta fall kan ens liv tagas av daga och i bättre fall räcker det med sjukhusvistelse, rehabilitering och lång sjukskrivning och det vill du väl inte?

Till att börja med måste man skydda de oskyldiga. De oskyldiga är de medborgare som ännu inte uppnått status av ungdomsligist. Själv har jag skickat min avkomma till en jordkula i Vladivostok där de nu lever ett hårt men lärande liv under Fru Olgas hårda överseende. Detta kan låta hårt men det är en ren semester jämfört med livet i Göteborg under EM 2006. Mina barn kanske känner sig lite nere och orättvist behandlade nu men de kommer att hylla mig som den sanna hjälte jag är, senare i livet.

Vidar har jag skaffat falsk legitimation för den händelse jag skulle behöva ta tag i någon situation på egen hand och de kommunicerande mot förmodan inte skulle vilja kommunicera med mig efter en liten men välbehövlig bärsärkargång. Samtidigt har jag naturligtvis bytt namnskylt på dörren och kallar mig numera för Kurt Cobain när någon frågar mig. Detta trippla namntrix är så förvillande att jag knappt själv vet vem jag är längre och än mindre de människor som finns runt omkring mig. Fiffigt eller hur?

Vad det gäller områden man inte skall vistas i finns det en enkel metod. Skaffa en folder för EM 2006 och gå inte innanför den röda linjen som markerar festområdets mer centrala punkt. Skulle du vara så av den grad sugen på att besöka en plats i den röda zonen gäller det att på snabbast möjliga sätt förflytta sig från gränsen, punkt A, till destinationen, punkt B. Från A till B så snabbt som möjligt samtidigt som så kort sträcka som möjligt av läggs. Det är nyckeln till framgång och frångå som sagt inte en upplagd plan. Skulle fienden låsa siktet på dig finns det bara en utväg. Slåss för ditt liv. Jag skall personligen fixa till ett monument vid Mickeys damm (f.d. Näckrosdammen) där alla martyrer hyllas för alla framtid.

För att kunna slåss för livet på ett bra sätt behöver man en god personlig utrustning. Eftersom det inte är populärt att man knallar runt med ett granatgevär och en kalachnikov över axeln krävs det lite kreativitet för att uppnå ett såväl gott personligt skydd som rimlig förmåga till effektiva anfall. En kniv nedstucken i strumpan är förvisso olagligt men inte värre än att man kan stå ut med brottet. Med lite träning kan man åsamka de andra betydliga skador med detta tillbehör. Ett annat litet verktyg är en präst, en sådan där manick som fiskare använder för att dunka fiskarna i huvudet, som även det rätt hanterat är mycket effektivt i närkamp samtidigt som det är ett rent vapen och risken för blodstänk på kläderna är liten. Som ett tredje personligt tillbehör rekommenderar jag sedan en kabelkapare. Detta är ett verktyg som i sitt grundutförande är tänkt för elektriker men det fungerar precis lika bra för oss andra. Vårt mål är fingrar istället för kablar. Börja med att hota för att sedan knipsa till ett finger eller två om de sticker upp. Slår aldrig fel och det är ju trevligt att göra halsband av torkade fingrar.

Planera, utför och tveka aldrig så mycket som en hundradels sekund när det hettar till så kan jag garantera att ni kommer klara er hela veckan.

Igår var jag i trädgårdsföreningen. Detta kan låta lite fegt men som undersökande journalist måste man söka faran även där den inte är helt uppenbar. Jag hade inte fel igår och idag skall jag utöka det hela med en till synes oskyldig tur med Paddan. Det skall bli intressant.

Mickey.x:like.no.other laddar upp inför för dagens bravader

EM 2006 och ännu mer droger

eller en liten rapport enligt min läsares önskemål

Nu har den fjantiga blondinen klarat av den första dag en med lite jäspframkallande insatser. Fattar inte att folk betalar pengar för att se bruttan fjanta runt. Hon har alltid varit och kommer alltid vara en katastrof som svensk ambassadör.

Då är det lite mer krut i Jimmy Nordin som efter en medioker, men väntad, insats gick ut på stadens gator och söp sig full. Det hade jag gjort redan före tävlingen om jag varit i hans kläder. Helyllegubbsen i landslagsledningen, som enligt säkra källor super rätt bra själva, var inte sena att slå till. Redan efter 30 minuter, redan innan Jimmy satt i fyllecellen de skickat honom till, talade de om att den gubben inte var med i truppen längre. Fint att avskeda en person, med eventuella alkoholproblem, innan han nyktrat till. Det visar på stor insikt, förståelse och omtanke i den Svenska landslagsledningen. Fy fan på er harar i landslagsledningen som inte tar ert ansvar. Sparken eller landsförvising är det enda som gäller för er helyllegubbs i pissindränkta kallingar. Nu väntar jag bara på ett eller två svenska dopingfall, det vore mumma.

Idag var det demonstrationer utanför Ullevi, där det passande nog var problem med biljetter så att publiken inte kom in på arenan, mot att Israel var med i EM 2006. Sedan när kom Israel in i Europa. Har de ritat om kartorna medan jag låg och sov? Kanske ursprungsland, räknad tre generationer tillbaka, är kvalificerande nog för att tillhöra Europa och dess interna evenemang? Vafan!?

Drogtält bland barn kan man få se om man går till trädgärdsföreningen. På bilden ovan kan man se ett komplett laboratorium med gastuber och allt. Barnen springer omkring och leker men min skarpa blick kunde allt få syn på både skumma typer och backpackers på gräsmattorna. Varför skulle de frivilligt sätta sig bland en massa odrägliga ungar om det inte fanns prima droger till salu mindre än 50 meter bort? De, med medborgarna kommunicerande, poliserna lös med sin frånvaro helt och hållet denna eftermiddag i trädgårdsföreningen. Tre timmar inom parkens gränser och inte så mycket som en enda polis. Hela övriga Göteborg svämmar över av hitkommenderade kommunikatörer. Inte lite konstigt om du fråga mig. Polischefen kanske har ekonomiska intressen i dessa drogtält? Ursäkta den sneda horizonten på bilden ovan men ibland är det tufft att vara undersökande och djupgrävande journalist.

Polisen har ju helt uppenbart inte satsat pengar på vagnparken i varje fall. Det flytetyg som kan skådas på bilden här ovan är polisens patrullbåt modell 2006. Nitar så stora att hårdrockare svimmar. Gasreglage som skulle få vilken skärgårdspojk som helst att joddla på bohusländska och tre landsfiskaler som ser totalt borta ut. Vet väl inte hur man får stopp på fanskapet ens en gång. Det konstiga är att jag tycker mig känna igen flytetyget som tillhörandes Renhållningsverket men det måste bekräftas av Lloyd innan jag anmäler dem för stöld. Ingen nummerplåt hade den heller vad kunde se.

Det enda, över huvud taget enda, glädjande jag kunde se under hela eftermiddagen var att hälsovårdsmyndigheten var på besök hos Jonsborgs korva. Det blir inte kul för dem för det ser rent ut sagt för svinigt ut på den syltan. Hoppas de slår igen skiten och bränner ner baracken.

mickey.x:like.no.other som fortsätter bevakningen av drogpartyt för att ge er de nyheter som G-P, och de andra mediala missfoster vi är beskaffade med, tiger ihjäl.

EM 2006 är Europas drogparty No:1

Nu har spektaklet dragit igång, drogfesten med stort D. Vissa av er tror kanske att de flesta droger inmundigas av de aktiva atleterna och de som sprang ett varv runt staden igår. Det är inte sant och det har faktiskt kommit till min kännedom att det fans bloggare i spåret som inte var drogpåverkade alls. Underligt, men tydligen sant. Skulle jag springa det spåret skulle jag vara tvungen att proppa mig själv så full med droger att jag troligtvis inte skulle kunna springa på grund av övervikt.

Ibland får Sahlgrenska ta emot ungdomar som har tagit en överdos av GHB. Igår fick de ta emot sexstycken. Frågar ni Göran Johansson säger han säkert att det bara är en marginell ökning precis som att det inte spelar någon roll om det är 14 eller 15 barn på en dagisavdelning. Det märks inte någon skillnad tycks alla utom personalen som får ta hand om och föräldrarna det tycka. Det skall bli intressant att se hur många marginalfall som kommer in till stadens sjukhus under EM.

De som inte lyckats droga sig till en gratis säng på Sahlgrenska kan bli rånade på festområdet vid Frihamnen. Både kläder och kontanter accepteras av rånarna så det är bara att åka dit med lite lump och gamla femöringar så blir de återvunna på direkten.

Pratade med en kamrat i vår skärgård och han kunde förtälja att de tydligen pågår en, av myndigheterna godkänd, ravefest på Knippelholmen. För er som inte känner till Knippelholmen, skärgårdens geografi och volymen på ravefester kan jag väl säga att det är ett utmärkt sätt att hålla alla skärgårdsbor och båtmänniskor vakna till klockan åtta på morgonen. Nu är jag inte en bakåtsträvare utan tycker faktiskt att man skall få lov att ha ravefester men varför förlägger man dem inte till ett område där ljudet inte kan sprida sig flera sjömil utan att stoppas upp?

EM-loppet som nämndes ovan var lite av test inför nästa helg när de riktiga atleterna skall ut och kuta. Det gick inget vidare utan slutade med totalt kaos i centrala Göteborg. Tydligen hade polisen fått för sig att alla medborgare i vårt avlånga land läser allt om EM 2006 och därför skulle veta att det inte skulle gå att köra bil i staden. Därför skulle de också tydligen räcka med att sätta upp avspärrningar när klockan sa pling för det skulle ändå inte finnas några bilar i centrala staden. Det funkade visst inte så bra.

Hela arrangemanget för de som sprang, och blockerade livet för oss andra, var tydligen även under all kritik. Det skiter jag i men det är lite roligt att flera misslyckanden leder till att jag som tredje person skall drabbas extra hårt. Här tar vi ingen hänsyn eftersom det hela är till för Göran Johanssons kukförlängande totalitära maktmissbruk. Gör som Göran säger eller dra åt helvete din lille prick tycks de mena.

Polisen har deklarerat att de skall föra dialog med medborgarna under EM 2006. När jag kom hem vid 23-tiden igår kväll fick jag se prov på detta. Det hade tydligen varit någon spelning på Götaplatsen och medborgarna var på väg nedför backen i jakt på etanol. Fine, det är bara att ta det lugnt så glider man förbi ändå på någon minut. Snickesnack. Polisen förde dialog vilket i praktiken innebar att polisbilen framför mig stannade och pratade med medborgarna var annan meter. När jag väl kommit över Götaplatsen och skulle till att koppla in turbo var det tvärnit. Polisbilen framför skulle nämligen stanna och föra dialog med några kollegor också vilket helt uppenbart tar lite längre tid än att föra dialog med vanliga medborgare. Kanske led kollegorna av någon lättare hjärnskada för det tog lång tid att säga hej. Efter detta lilla polisparty skulle de bara flörta med ett par damer uppe vid brevlådan, mittemot konserthuset. Sedan fick jag lov att köra vidare de sista 150 metrarna i egen fart.

Festdeltagarna stoppar helt uppenbart i sig droger som aldrig förr. Låt gå för det är bara naturligt att man dopar sig om man nu måste var med på Görans party. Men jag undrar hur många av stora ärade atleterna som stoppade i sig droger, som de inte får stoppa i sig, igår. Kanske var det Klüfts tur att ta en sup igår och fastna imorgon? Vad vet jag.

Mickey.x:like.no.other som ångrar att han kom tillbaka från Stubben igår kväll

Samar

Nemo köpte ny mobil och det gjorde ont, så jag köpte Samar så att jag har någonstans att ställa helikoptern. Det gjorde bara ont i plånboken och det tycker jag är bra när det gör för då vet man att man är en sann shoppare.

mickey.x:like.no.other som snart seglar vidare

Saxat ur Big Brother Bulletin - nr 7/2006:

.
.
Vi lämnar efter oss allt fler "elektroniska fotspår" i vardagen. Erfarenheten visar att när fotstpåren väl finns är det många som anser sig behöva tillgång till dem, för allt fler syften. Nu har turen kommit till bussar, pendeltåg, tunnelbana och spårvagnar. Varför skulle vi egentligen få fortsätta att ta bussen till tant Gertrud på söndagseftermiddagar i full anonymitet, när det ju numera går så bra att identifiera oss och långtidslagra varenda förflyttning?

Det stora steget bort från anonymt resande tas i samband med att kollektivtrafiken övergår till att använda så kallade smarta kort, med trådlös RFID-kommunikation, som färdbevis. Inom Västtrafik är man redan igång, och sedan ett par månader sparar de information om vilka resor som genomförs tillsammans med kortnumret. Visserligen är det frivilligt att registrera sitt namn och sitt personnummer, men Västtrafik lockar med fördelar för den som gör det. Bland annat kan den som registrerat sig få ett nytt kort om det gamla tappas bort.

Det som lagras av Västtrafik är vilken linje eller tur man reser med, vilket station eller hållplats man stiger på vid, samt datum och klockslag för resan. I november kommer ett nytt kort att införas där man kan betala för en viss resa. För denna typ av kort kommer även stationen där resan avslutas att lagras. Hur länge informationen ska sparas är inte bestämt, men Västtrafiks informationschef Lena Jovén uppger för Big Brother Bulletin att det förmodligen rör sig om 18 månader.
.
.

Det är ju fint. Dyrare resa med löskuponger eller helt enkelt skita i att betala. Det är bättre att betala böter än att bli fotspårad av Spårvägen.

En vanlig dag

Idag tänkte jag nedteckna lite om något så ovaligt som en helt vanlig dag i vardagen, utan några extra händelser och kryddor.

Gamla människor vaknar tidigt och detta gäller även min mor som således lyckades med konsttycket att väcka mig före de yngre barnen i hushållet. Bra jobbat mamma, jag älskar dig med. Hur fasiken kan någon levande varelse lyckas väcka mig före barnen, det borde vara straffbart. Vid närmare eftertanke misstänker jag faktiskt att det är straffbart så det är bäst att du passar dig käre mor.

Nåväl, min mor, den enda faktiskt, behövde lite hjälp med införskaffandet av något inflammatoriskt knark från pillerbolaget eftersom hon knasat till sin ena hälsena. Det borde hon inte ha gjort, knasat till det menar jag.

När detta samtal avslutades var klockan ungefär så mycket som den är när nattmänniskor går och lägger sig och de som skall arbeta på morgonen börjar drömma mardrömmar om att behöva släpa upp sina trötta lekamens ur bingen. Själv var jag medvetslös men lyckades ändå med konststycket att mixtra igång koffeinmaskinen Philips Essence. Det var bra gjort, tycker jag.

Philips Essence är en totalt utflippad uppfinning och ett utmärkt exempel på hur saker och ting inte skall byggas. En inbyggd våg väger upp kaffet för dem som inte har lärt sig räkna till tio. Kan tyckas praktiskt men fungerar inte lika bra i praktiken om man gillar koffein och vill ha gott kaffe av jämn kvalité. Maskinen sätter snurr på elmätaren och det är bra eftersom det ger en snabb bryggning och rikligt med varmt vatten.
Det som är mest likt en sputnik med krossad ruta är dock kannan, den där grejen som koffeinet hamnar i. Den är lika känslig för anfallsvinkeln som en rymdkapsel som vill komma tillbaka in i atmosfären igen. Två komma två grader fel och hela helvetet bryter löst. Koffein över alla bredder, totalt okontrollerbart och minst tre timmar av livet hänvisat till samhällstjänst hos jävulen. Jag hatar Philips, ett sant hat i sin renaste form, och har lovat mig själv att aldrig köpa så mycket som en tandpetare med deras namn på, någonsin.

Idag spillde jag inget kaffe.

Frukost, datorbankande, fler telefonsamtal, dusch, påklädning och lite annat senare var jag på väg mot min mor. Vägen går förbi Landala och Mogge på Konsum. Jag tittade inte in för att se om han arbetade men väl för att köpa en tidning med tv-bilaga åt min mor. Kanske borde jag ha slängt en blick åt kassan bara för att se om han var där men det gjorde jag inte. För få överraskningar med den mannen, trist individ helt enkelt. Udda men ack så evinnerligt trist.

Upp och ner för ett par backar och så är man framme hos min mor. Nilssonsberg heter området man smällt upp just på ett berg en bit ovanför hamnen. Troligtvis med det enda syftet att jag skall behöva klättra upp. Ett komplicerat virrvarr av uppgångar, svalar, dörrar och annat jox gör att jag blir lika förvånad varje gång min mor öppnar dörren och jag råkar stå utanför. Rent logiskt borde jag inte stå där när hon öppnar dörren, men det gör jag. Livet är fascinerande ibland.

Recept, pengar (det är ju min mor så denna del är obligatorisk oavsett hur litet utlägg man skall göra), prat, något grönt kort som eventuellt kan behövas på pillerbolaget, körkort (så gamla damer kan väl ändå inte köra bil?) som också skulle kunna komma till hands samt ett recept på gammalt hederligt gult papper. Lite mer prat och så iväg till pillerbolaget. Detta innebär rent praktiskt att jag får klättra tillbaka till Landala från det gudsförgätna Nilssonsberg.

Även området runt Kapellplatsen är gudsförgätet. Ett döende torg som krampaktigt håller sig vid liv med hjälp av pensionärer och latmaskar som inte orkar ta sig någon annanstans.

Pillerbolaget var konstigt nog näst intill tomt vilket innebar att väntetiden var noll minuter. En yngre förmåga och jag trollade lite med receptet så att det snabbt minskade från 50 till 20 tabletter. Två om dagen och om inflammationen inte hävts efter denna tid; tillbaka till läkaren. Det gäller att inte ge de gamla en chans till att smita från läkarbesök som är motiverade. Dessutom sparade jag in 180 riksdaler för min mor. Som belöning köpte jag en 88:a för hennes pengar. Jag behöver väl knappast nämna att grönt kort, körkort och recept inte behövdes. Digitalsamhället ligger lite före min mor misstänker jag.

Klättra tillbaka, irra runt lite och mor i dörren, naturligtvis. Prat och tjing och klättra hem mot Johanneberg. Vid det här laget har klockan hunnit krypa fram till 2 PM och lunch intogs. Dags att rycka upp matlagningskonsten hemma för den har chanserat högst betänkligt de senaste två åren. Det tycks inte spela någon roll att man egentligen är en fena på att laga mat. När inspirationen försvinner blir det öken direkt. Stackars familjemedlemmar, mig inkluderat.

Lite mer datorbankande och bankande på datorer. Allt för många e-postmeddelanden och kass RAM-minne tror jag kan vara en blivande och bidragande orsak till att något kommer att gå sönder snart. Något kommer att gå sönder genom brutalt våld från undertecknads sida. Det skall bli skönt, om än dyrköpt, den dagen.

Middag, större barn iväg på annat, mindre barn tas om hand, mer koffein och familjepyssel. Trött, film på TV, lite pillande med saker som måste göras för överlevnaden, planering av nytt nummer av tidning, ännu fler e-postmeddelanden, skrivande av spalt, ekonomitrixande på datorn, genomgång av nyhetswebbplatser och skrivandet av denna text.

Ännu en dag slut. Ganska skönt det med.

mickey.x:like.no.other laddar batterierna inför nästa race

Galenskapen – avsnitt 1

Snart är det premiär

Det vet inget, men jag vet allt. Min plan är lömskare än den lömskaste Saddam kunde hitta på. Den är så fantastiskt bra att jag tappar andan bara jag funderar på att fundera på den.

Jag har transformerat mig till galen. Det är sant. Efter mycken tankemöda kom jag fram till att det absolut bekvämaste sättet att leva livet med ett absolut minimum av ansvar är att bli galen. Av en galen kan man inte begära ansvar. Av en galen kan man inte begära att saker och ting skall ske över huvud taget, det hela blir som en aldrig sinande ström av överraskningar. Börjar ni inse det geniala med det hela?

Jag har redan gjort ett par små tester med mycket lovande resultat. Anledningen till att jag testar lite är att det kommer att ställas ganska stora krav på mig som galenpanna eftersom jag vill kunna njuta av det hela fullt ut. Det krävs med andra ord att jag är spritt språngande galen samtidigt som jag, åtminstone till viss del, är tillräckligt klar i knoppen för att kunna njuta av varenda sekund.

Man skulle kunna säga att jag mycket snart kommer vara överraskningarnas galenpanna (lite redundans får ni stå ut med) som gör vad som faller mig in, när jag vill, hur jag vill och allt detta i kombination med att inte behöva ha dåligt samvete för någonting. Den bästa maten lagar man med ytterst få ingredienser och det kommer att bli likadant med min galenskap. Galenskapen som smälter åhörarnas gommar, ackompanjerat av ljudligt suckande.

Att vara den man är, vem det nu råkar var för tillfället, och bara göra saker som faller en för är en sann booster för livskvalité. Med en väl planerad galenskap är det fullt möjligt att uppnå den högsta livskvalité. Harmoni, näst intill total frihet, kravlöshet och allt annat man normalt sett inte ens orkar lägga upp tioårsplaner för att eventuellt kunna besitta någon gång i framtiden. Allt detta kommer som ett brunt vadderat kuvert på posten per express, bara man är galen.

Jag har tänkt mig en galenskap som är föränderlig. Ena dagen kanske jag är totalt borta i det djupa blå medan jag nästa dag är hur klipsk som helst när det gäller att räkna ut det mest komplexa derivata i huvudet. Denna flexibla form av galenskap kommer, enligt mina beräkningar, ge mig en oerhörd styrka vad det gäller att göra precis vad jag vill utan att få min galenskap ifrågasatt. En ifrågasatt och ensidig galenskap är det värsta tänkbara tokeri. Enbart till för de som verkligen har gått vilse mellan öronen. Nej, flexibel och dynamisk skall den vara.

Test ett utförde jag i helgen när jag besökte Stubben. Det är totalt ofarligt att vara galen i skogen för där finns ingen som bryr sig om det hela. Men nu var det så att jag hade med mig JB på denna tripp vilket ökade svårighetsgraden från noll till tio på momangen. JB är mycket långt ifrån en galenpanna, känner mig och mina nycker bra vilket omedelbart förvandlade det hela till en utmaning. Skulle det hela skita sig så skulle det faktiskt inte göra så mycket eftersom vi enbart pratar om en hårfin förändring av mitt normala jag.

Nu var det som så att JB och jag utförde ett reparationsarbete på en boj. Det går inte att vara galen när man fridyker upp och ner på fem meters djup. Detta tvingade mig naturligtvis till att låtsas vara en fullt funktionell och kompetent dykare tills arbetet var utfört. Allt gick som smort och JB misstänkte ingenting eftersom jag i vanlig ordning lät honom göra det tunga jobbet medan jag mer eller mindre flöt runt på det varma goa ytvattnet. Efter utfört förvärv vilade vi välförtjänt upp våra kroppar under några timmar på stranden. Nåja, JB förtjänade utan tvekan vilan och jag är ju inte sämre än att jag ställer upp på en kamrat i nöd.

JB och jag tänkte att vi skulle ta och snorkla runt stränderna och spana lite på bottenformationer vi skulle kunna utnyttja till annat värv, senare i livet. Naturligtvis kombinerar man detta med att söka efter diverse främmande föremål. Det var nu jag satte igång med att bete mig på ett allt mer besynnerligt vis ju längre tiden flöt iväg på vågorna. Jag började med att klaga på att luften inte gick ut och in som man kan förvänta sig på min snorkel. JB tittade bara på mig med ett snett leende och simmade iväg åt andra hållet. Steg ett i förvandlingen var nu planterad i den glimrande hjärnan hos JB.

Med en för mig osedvanlig frenesi simmade jag nu bort från JB (mycket besynnerligt beteende för dykare kan jag lova) samtidigt som jag letade upp diverse ting såsom en sedan mycket länge dränkt hajfenetelefon, en golfboll i utmärkt skick, ett par drag samt en trasig skål. Det samlade värdet torde vara sisådär 25 öre. Dessa medellösa ting i kombination med en snorkel som hade andningsbesvär och simmande åt fel håll fick faktiskt JB att titta lite konstigt på mig när vi återförenades någon timme senare.

- Spana in skålen, någon sådan har du inte.

- Nej, jag har inte någon sådan skål. Fryser du Mickey?

- Nej, jag har en golfboll också.

- Snygg, Titleist 3 kan jag se. Känner du dig trött?

- Spana in den här spinnaren. Dubbla skedar, fina grejer. Det har du inte va?

- Nej, jag har igen spinnare med dubbla skedar. Fångar de mer fisk?

- Det kan du ge dig på. Massor med fisk de fångar. Men jag har inget spö.

- Du kan ju alltid spara spinnaren och ta med dig ett spö nästa gång.

- Varför då?

- Så att du kan prova spinnaren och dra upp alla de där fiskarna.

- Men då blir väl fiskarna inte glada på mig? Deras kompisar kanske biter mig om jag hoppar i vattnet och de vill jag inte. Ja, jag vill inte att de skall bita mig.

- Det är nog ingen fara. Skall vi ta en paus och äta lite?

- Visst, skall bar testa snorkeln bak och fram för att se om den andas bättre då.

- Gör du det, men simma inte bort från båtarna.

- Nejdå, (host, harkel, kallsup, kallsup, host, host, host) den funkar visst inte när man har den åt fel håll heller. Konstigt att jag inte märkt att den inte fungerar tidigare. Sicken vissen snorkel jag har.

- Mm. Nu går jag upp.

- Jag med för vem kan dyka med en självmordsbenägen snorkel? Har nog drabbats av en depression eller nåt. Stackars snorkel.

- Mm.

Nu gick jag upp på torra land och tog en handduk där jag mycket fint och omsorgsfullt bäddade ner Herr Snorkel och hans bäste polare Herr Cyklop. Jag avslutade det hela med att klappa Herr Snorkel lite lätt på överdelen samtidigt som jag tittade på honom med en bekymrad min. Nu märkte jag att JB började se riktigt bekymrad ut samtidigt som han gick igenom alla tänkbara symtom på konstigheter en dykare kan råka ut för. Jag kan lova er att han inte hittade minsta lilla ledtråd till mitt allt mer irrationella beteendemönster.

Efter att ha stoppat i mig lite korv och leverpastejmackor tog jag en tupplur och lät JB göra precis vad han ville, så länge han inte ville störa mig. Fint att kunna ligga och göra ingenting mitt på blanka eftermiddagen, det är inte så ofta man tillåts detta, ännu. När jag är förklarad totalt spritt språngande galen kan jag göra som jag vill utan att någon har åsikter om det.

Efter nappen såg jag att JB var ute i båten och trixade med ett flugspö. Säkert givande i klart solsken, 30 grader i luften och 25 grader i vattnet. Lycka till ditt pucko! Men sanningen är att detta passade mig utmärkt. JB var på exakt rätt avstånd för att han skulle få en vag uppfattning om vad jag nu skulle företa mig.

Jag satte på cyklop och snorkel på sedvanligt maner när man skall ta sig en liten tur men struntade i fenorna. Tog av mig de limegröna badbyxorna och trädde dessa över huvudet som en kockmössa. Snorkeln lät jag gå genom ena byxbenet. Ni kan ju tänka er själva vad JB måste ha glott. En naken Mickey med cyklop, snorkel och badbyxor på huvudet. JB såg garanterat det invanda mönstret när man sätter på sig en lätt utrustning. Kanske reagerade han på att jag struntade i fenorna eller så gjorde han det inte. De limegröna badbyxorna måste fått honom att fundera en stund för jag såg i ögonvrån att han slutade att vifta med pinnen.

Nu hoppade jag i och simmade runt ett tag i min minst sagt löjliga utstyrsel. Jag gjorde några små korta dyk för sakens skull och klättrade sedan upp på land igen. Tog av mig utrustningen och bäddade ner min vän Snorkel men lät denna gång Cyklop ligga lite slarvigt slängd vid sidan av. Badbyxorna behöll jag på huvudet och tog istället på mig långbyxor och skjorta. Nu visste jag att JB var på väg tillbaka.

- Jag ser att du har badbyxorna på huvudet.

- Ja, jag tycker att det känns skönt och så tappar jag ju inte bort dem när jag har dem på huvudet.

- Är det inte lite väl varmt för att ha mössa?

- Mössa med skorstenar är det aldrig för varmt för. Övertrycket pyser ut förstår du.

- Visst, men du tappar väl inte bort byxorna om du har dem på dig som ett par byxor?

- Kan man aldrig veta, limegröna byxor är inte att lita på och för övrigt kan jag upplysa dig om att det var för Herr Snorkels skull. Tänkte att han kanske fungerar bättre med byxor på. Du vet, lite bättre självförtroende om han inte är så in i vassen exponerad.

- Känner du dig helt bra Mickey? Jag tycker att du uppträder lite underligt idag. Dök du djupt någon gång borta vid bojen?

- Nä, det var ju du som dök medan jag lekte anka. Har du glömt det redan?

- Jag bara tänkte lite.

- Fint, det är kreativt har jag hört.

Sedan sa vi inte mer om detta och jag gick med byxorna på huvudet tills de torkat. Några timmar senare när JB släppte av mig sa jag kort och gott att detta borde vi göra om snart. JB svarade jakande men tyckte samtidigt att vi skulle ställa in helgens färd till Ängelholm. Fint för mig svarade jag och släntrade in i svalen.

mickey.x:like.no.other håller på att bli sitt verkliga jag i den stora transformeringen