IPRED - Del 2

eller kulturpersonligheter tycker det är okej att deras kunder våldtas

jag tillhör inte det som dessa individer kallar för piratgruppen utan är en vanlig medborgare som försöker leva ett normalt liv i ett samhälle under kontinuerlig utveckling. jag vill inte tillbaka till dessa kvasiintellektuella individers stenålderssamhälle bara för att deras sjörövarkompisar inte klarar av att styra skutorna så att de får en tillräckligt stor del av kakan själva.

i ett desperat försök pekar de på andras fel och brister istället för att städa upp i de egna leden och lösa de problem som de själva har skapat genom sin passivitet. de lever kvar i stenkakornas tidevarv och försöker sig på att våldta mig och min rätt till integritet.

dessa individer säger att de länge tigit av rädsla för att slippa hatattacker från notoriska fildelare. jag är varken notorisk fildelare, hatare eller ute efter att störa dessa individer i deras liv. de är med andra ord beredda att förnedra hela svenska befolkningen bara för att kunna skörda frukterna av sitt egna arbete. nyanserat grabbar och tjejer! – bara vi får vårt så skiter vi i resten!

mjukare alternativ till polisanmälan, som dessa skurkar iklädda kulturmanteln tycker är bra, betyder rätt och slätt att de tycker att det är okej att bedriva utpressning mot svenska medborgare, bara de får sitt i överflöd så får medborgarnas blod gärna rinna i kulturens korridorer.

”endast så kan vi minska den illegala konkurrensen och skapa en marknad för bättre nättjänster. och endast så kan svenska musikälskare, filmentusiaster och bokslukare få riktig nytta av alla de fördelar som internet erbjuder samtidigt som nya generationer av svenska kreatörer får chansen att leva på sitt skapande.”

genom att våldta mig kommer de skapa bättre nättjänster och ge nya svenska kreatörer en chans att leva på sitt skapande. går de på crack eller är de bara vilseförda av de stora bolagen?

då jag själv tillhör en skapande grupp, med bild och ord som verktyg, som aldrig har lidigt av internet eller några hatiska piratgrupper som tydligen driver runt utanför mitt hus på dygnets mörka timmar försedda med de vedervärdigaste tillhyggen förstår jag i ärlighetens namn inte hur dessa kreatörer har mage att tycka synd om sig själva.

ni borde borsta framför edra egna dörrar innan gör bort er själva och drar med er hela gruppen av svenska kreatörer i ett löjets skimmer. förstår ni inte att det är medborgarna, de som är edra kunder och inkomstkälla, som ni försöker förgripa er mot?

nedan är en lista på de som borde skämmas, de som borde få sina torrentfiler bortplockade från internet, de som borde få sina skivor och filmer och annan kreativ skit de skapat bortplockade från affärernas hyllor. skicka dessa landsförrädare till ett kreativt vedhuggarläger i mörkaste finnmarken och låt dem vara borta länge.

några av de svenska medborgarnas största fiender i november 2008:

björn ranelid, författare
claes janson, exekutör och tolkare
colin nutley, regissör
dick harrison, författare
eric lantz, artist/låtskrivare
eva dahlgren, artist/låtskrivare
fredrik thomander, artist/låtskrivare/producent
georg riedel, musiker/kompositör
hannes holm, regissör
henrik rongedal, artist/låtskrivare
jacob widén, artist/låtskrivare
jakob samuelsson, artist
jill johnson, artist/låtskrivare
joakim nätterqvist, skådespelare
joey tempest, artist/låtskrivare
kjell åke andersson, regissör
lasse tennander, musiker/kompositör/textförfattare
lena koppel, regissör
lisa miskovsky, artist/låtskrivare
magnus rongedal, artist/låtskrivare
magnus sveningsson, artist/låtskrivare
martin ehrencrona, musiker/producent
martin rolinski, artist
matti alfonzetti, artist/låtskrivare/producent
mikael persbrandt, skådespelare
monica borrfors, artist
måns herngren, regissör
niklas strömstedt, artist
oscar kempe, artist/låtskrivare
per gessle, artist/låtskrivare
peter dalle, skådespelare
peter englund, författare
rikard wolff, artist
stefan sauk, skådespelare
torbjörn flygt, författare
ulf dageby, musiker/kompositör
åsa larsson, författare

IPRED - Del 1

Stenåldersmän stödjer sina lika i ren desperation och resultatet får de lite mer utvecklade medborgarna att skratta gott och länge.

De som har lite kom-i-håg minns en man vid namn Bodström som lismande och med sockersöta anletsdrag försökte dölja sina övergrepp på medborgarna som betalade hans lön. Den kanske farligaste justitieminister vi någonsin haft i detta land men eftersom vi fick ett regeringsskifte vid senaste valet är denna varelse satt i malpåse och vi har fått en liten paus från eländet.

Istället har vi nu en samling borgerliga sorgligheter som efter bästa förmåga försöker arbeta vidare på att skapa den kontrollerande staten som har fullständig pejl på var och när medborgarna fiser. Man gör det under samma paroll som de röda; har du inget att dölja har du heller inget att frukta.

Vad de missar är att jag med många andra naturligtvis har en massa att dölja för storebror, jag gör det också och skiter fullkomligt i att storebror inte gillar det. Får jag inte leva mitt egna liv med rimlig integritet kommer jag inte heller leverera stålar till storebror och då kan han inte längre få den näring han behöver för att överleva. I det mer levande och utvecklande näringslivet kallas detta för CRM eller relationsmarknadsföring. Levererar du inte det just jag vill ha köper jag inte heller dina produkter. Det du storebror, glöm inte att jag är din kund och den som gör ditt väsen möjligt.

Vad det i själva verket handlar om är att en bunt med politiker hamnat i de penningstarka gossarnas grepp. Desperata stenåldersmän har sökt hjälp bland sina stamfränder för att försöka skydda något som redan är förlorat till lite mer upplysta skaror.

Film- och musikbranschen gör som de alltid har gjort. De pratar om de enorma förlusterna och sin egna mycket närstående död. De pekar också gärna på de stackars enskilda artisterna och deras numera embarmliga liv som gränsar till ett liv som uteliggare. En av staten välskolad medborgare tycker naturligtvis att detta är hemskt och att de satans luder som själ musik genast torde införas i isoleringscell. De förstår inte att de själva har blivit lurade eller så är de undermedvetet på de klara med att de själva tillhör stenåldern och inte besitter rätt egenskaper för att ta sig ur detta tillstånd. Ekonomins och teknikens evolution är lika obarmhärtig mot de som inte anpassar sig som livets evolution varit mot så många genom årmiljonerna.

De flesta vill inte vara tjuvar, men om de som säljer varorna man söker inte längre mäktar med att transportera dem till sina kunder tar naturligtvis kunderna saken i egna händer och åker och hämtar det som de anser sig behöva. Att stenåldersklanerna haft tjugo år på sig att skapa en ny kommunikationskanal bryr man sig naturligtvis inte om utan klagar istället på att de haft inbrott på lagret. Det som är lite förvånande är att de har haft inbrott på lagret varje dag i tio år utan att sätta upp ett nytt lås eller bygga om entrédörren.

Det finns till och med de inom branschen som utvecklar, tillverkar och säljer kofoten som skall bryta upp deras egna lager (tekniska och moderna prylar) samtidigt som de tycker synd om sig själva. De är inte bara stenåldersmän med näst intill brottligt dålig kunskap i företagsutveckling utan de är till synes dessutom helt tomma uppe på loftet. Förr eller senare kommer dock deras cash flow att sina och då slipper vi se dem mer.

Men för artisternas skull kan man ju hoppas på att de vaknar upp ur sin slummer och faktiskt skapar kommunikations- och distributionskanaler som gör det möjligt att under rimliga förhållanden ge oss som inte vill stjäla musik, film och mjukvara chansen att återigen bli goda medborgare som gör rätt för sig. Lagom mycket rätt för sig vill jag tillägga eftersom en fortsatt mjölkning av oss medborgare troligtvis inte är möjlig i framtiden. Visst, tjäna pengar på det ni utför oavsett om det handlar om skapande eller distribution men tro inte att medborgarna vill bli blåsta även i fortsättningen.

Ett lagförslag som enbart syftar till att privatisera de mer grundläggande funktionerna i ett modernt samhälle är inte bara fel utan också ett övergrepp mot alla vanliga medborgare och deras strävan efter att få leva i ett gott samhälle.

Låt industrin och de skapande medborgarna hitta nya lösningar för att deras företagande skall kunna fortskrida. De har mycket kapital och är säkert intresserade av att tjäna storkovan även i fortsättningen. Olika statsapparater skall inte behöva våldta och skända sina egna medborgare för att en liten grupp företagare inte vet vad de pysslar med. Det är helt enkelt orimligt i ett modernt samhälle.

Vi vill betala lagom mycket för det vi nyttjar men idag ges vi inte möjlighet att göra detta. Artister, filmskapare, programmakare och bolagsdirektörer inom medie- och mjukvarubranschen; det är dags att vakna upp och sluta lipa! Rädda edra aktieinnehavares stålar och se till att skapa en bärkraftig stomme för fortsatt välmående för alla inblandade parter.

Eder m.x: som sitter lika löst idag som förra veckan men högaktningsfullt skiter i det

kundtjänsten på nationalnyckeln skrev så här idag...

---

hej!

vi skickar dig käkmalar utan porto eftersom vi inte vet när bladmossorna kommer in.

mvh kundtjänst

---

den stackarn kan inte ha ett roligt liv.

Anti-terrorism, Crime and Security Act 2001

Message to Mr. Brown regarding the Iceland matter; po ub!

kollektiv bestraffning – avsnitt 8

andra veckan, v36, höstterminen 2008.

måndag morgon och en lite trött pojke beordras till skolan fast han helst av allt nog legat kvar i sin säng. måndag eftermiddag och en ännu tröttare pojke, nu med feber, hämtas hem efter skolan. skrutt och skräp men det är säkert bra innan haren hinner över gräsmattan. läxan blev gjord i varje fall innan rullgardinen åkte ner. pojke hemma resten av veckan.

torsdag klockan halv sju, nja fyra minuter över halv sju om jag nu skall vara exakt, inträder jag i skolans matservering. det är det samma som det vi kallade bamba, men numera med något snällare tanter och bättre mat, på barna hedenhös tid. föräldramöte med inledande prateri av fruarna direktörer samt fru från trafikkontoret.

dramapedagogen (!) från trafikkontoret talade om hur bra det skulle vara om barnen fick gå den sista biten till skolan eftersom man på sådant vis skulle kunna lösa en packe med bryderier i en enda smäll, så att säga. antalet bilar, som av någon anledning alltid framför av totalt körokunniga eller trafikdårar, kring skolan är en fara för alla som inte sitter i bilarna, och det är ju inte bra. föräldrar har aldrig varit bra på att visa hänsyn till andra människor.

men om man släpper av barnen, i grupp, på ett lagom promenadavstånd försvinner ju detta problem i skolans närhet och samtidigt ökar de stillasittandes små krabaternas hälsa, man vinner en stor grad av ökad koncentrationsförmåga i skolan med hjälp av den friska luften. låter toppen men det vete fan hur man skall organisera det hela. känner mig lite utanför eftersom vi redan idag har lagom promenadavstånd och har utnyttjat detta i åratal.

sedan berättade fru dramapedagog om det faktum att pojkar som fyller tolv och släpps ut i trafiken skadar sig ganska ofta. nu är det inte så att dessa småligister med vett och vilje kör på allt som de ser omkring sig. nej, det kör faktiskt inte på andra över huvud taget, mer än ibland. vad det handlar om är singelolyckor där de små liven druttar runt lite hur som helst både på och vid sidan av vägen.

hur kan det nu komma sig att pojkar i denna åldersgrupp har en böjelse för singelolyckor? jo, det förhåller sig på det viset att de helt enkelt inte kan cykla ordentligt. de kanske har haft en cykel i massor med år men i regel är det inte någon förälder som ägnat dem någon större tanke, efter de att de vinglat iväg första gången utan att största till marken.

kära föräldrar, ni måste ut med era pojkar (tydligen kan flickor cykla redan från födseln) och träna dem i konsten att framföra en tvåhjuling samtidigt som man sträcker ut en arm och svänger. helst skall man göra detta innan man släpper ut de små i trafiken vid tolv års ålder enligt frun från trafikkontoret.

därefter var det en av direktörernas tur att tala om hur svårt det är att få en budget att gå ihop och allt annat som man får höra minst en gång per termin. tycker att det kan tala in det hela på elektroniskt media och skicka ut det som en pod-sändning som hugade föräldrar kan få lyssna på när de har sömnproblem.

vår kära liberala skolminister har dessutom infört nationella prov i årskurs tre. det tycker jag är bra. sedan har man återinfört betygen i grundskolan men för att ta det lite varligt kallar man det numera för skriftligt omdöme. kan också vara bra om man nu lyckas hitta/enas om en metod som fungerar. de liberala har inte talat om hur de vill ha omdömena utförda utan bara att de skall utföras. kanske inte fullt så smart, men ack så liberalt.

kulturskolans hövding talade sedan om att vi inte skulle förvånas över om våra barn kom hem och berättade att de suttit och nynnat på en slagdänga på mattelektionen. modern pedagogik är bra och jag har slutat att förvånas för mycket länge sedan. kör hårt kulturskolan, låt lärarna gala också!

lpo-94 är det som gäller och just våra barns skola är toppen, för alla, och den åldershomogena undervisningen nästan religiöst bra. det är i varje fall vad direktörskan vill att vi skall tro. vete sjutton om det är så bra som det är idag men vem är jag att uttala mig? det enda jag offrar på deras spektakel är mina egna barn, ni vet de där som med hjälp av sin skolpeng betalar direktörskans lön, som är mindre uppskattade kunder i rörelsen. inte för att mina barn skulle var jobbiga utan det faktum att det är barn som redan har gett dem sin skolpeng gör dem genast mindre intressanta på skolans ledningsvåning.

sedan kunde vi snabbt få veta att de var väldigt stolta över det faktum att det inte varit ett enda fall av mobbning under vårterminen. deras intensiva arbete mot mobbning har gett och kommer ge strålande resultat.

jag som har varit med i verkligen under vårterminen (enbart vid hämtning och lämning av barnen men det räcker gott i detta fall) undrar lite stilla hur ledningsplanets personal definierar ordet mobbning. skulle vara intressant att höra för helt uppenbart räknar man inte med gliringar som tjockis, din mamma är en hora, jävla lipsill etcetera som mobbning. man räknar tydligen inte heller det faktum att äldre barn ger sig på ett ensamt yngre barn, fysiskt. det kanske faller under ämnet ’personlig träning’, vad vet jag, men någon mobbning har det inte varit under vårterminen.

som avslutning kom husmor med chef upp på podiet och berättade om den fina mat de lagar. de gör de också även om jag personligen tycker att de har lite svårt att förnya menyn. sedan är det lite klurigt att veta vad barnen äter då rätterna allt som oftast har namn som korvgryta yokohama, röd fisk, goakyckling och andra helt ospecificerade saker som man inte ens kan gissa sig till vad skulle kunna vara. svårt att planera hemmamaten menar jag bara. kämpa på med god och näringsriktig mat och låt oss behålla våra fyra kockar och tre hjälpredor även i framtiden.

slut på direktörernas framträdande och förflyttning till respektive klassrum för fortsatt informationsflöde från respektive klasslärare.

eder m.x: som snart skall återvända till ämnet kollektiv bestraffning eftersom jag idag enbart hann med mobbning.

kollektiv bestraffning – avsnitt 7

så var det då dags för en ny klassföreståndare. ungefär samma skrot och korn som den på våren avtackade lärarinnan. lite tuffare, lite bestämdare och mer ordningssam än den förra är det första intrycket som kommer till mitt medvetande. det är nog bra med tanke på att lite ro kring studierna utan tvekan krävas i denna klass.

upprop med information om de hårda tider som väntar de stackars tioåringarna (de tycker nog i varje fall synd om sig själva) med fyra läxor i veckan och krav på en viss grad av studieframgång. som åhörare och betraktare tog det inte många sekunder att inse att den senaste läroplan som passerade framför denna kvinnas medvetande torde härstamma från sextiotalets senare del eller möjligtvis sjuttiotalet. detta behöver kanske inte, nödvändigtvis, vara helt fel om resten av cirkusen fungerar som den skall, tänkte jag lite grann för mig själv.

på torsdagen i förra veckan, terminens fjärde dag, skulle jag hämta barnen i skolan. dotter uppskopad i nedre korridoren och snabbt två trappor upp för att komma till fjärdisarna. vi var lite sena men eftersom pojkvaskern inte visat sig bar det av uppåt i läroverket. tio minuter försenade men lektionen pågick fortfarande. efter tjugo minuter kommer de halvsmå uttrippandes i korridoren. kollektiv kvarsittning för att några element inte uppfört sig visade det sig.

jaha, hur kommer det sig att en lärare bedriver denna typ av kvarsittning måntro? joho då, det fick jag en förklaring till på momangen; det var några elever som störde på lektionen och det tog tjugo minuter extra för dessa att komma tillrätta. dixi, sade fröken. mm, kanske bra att ta i med hårdhandskarna direkt, svarade jag. tackade för mig och styrde kosan hemåt.

på väg hemåt gick tankegången ungefär så här:

ja, ja, vi får väl se vad som händer den kommande veckan, för det behövs utan tvekan en ganska bestämd hand för att kunna styra upp gruppen, i helhet. men det här med kollektiva bestraffningar ger mig en konstig fadd, metallisk, smak i munnen som jag inte gillade. nästa torsdag, den 4 september, är det föräldramöte och då får jag väl ta upp ämnet igen.

eder m.x: som vid detta tillfälle var lite tagen på sängen, om än med kläderna på. fortsättning följer mycket snart.

kollektiv bestraffning – avsnitt 6

bättre sent än aldrig brukar man ju säga så nu skall jag fortsätta, även om jag är ett år försenad. har du inte läst tidigare eller inte kommer ihåg går det fint att klicka på länken ’kollektiv bestraffning’ nere till höger på denna sida. du måste sålla bort ett par inlägg som inte har det minsta att göra med denna skolsåpa. tror jag skall ta och lägga till ordet ’skolsåpa’ så att allt samlas under samma sökord. (fixat)

klassen delades således upp i två delar inför terminsstarten förra hösten. uppdelningen gjordes på ett mycket bra sätt av de personer som varit inblandade under årskurs två.

den nya verksamhetsansvarige på skolan verkade dock på något märkligt vis mer intresserad av att sola sig i glansen av tilltaget än av den verklighet detta skulle resultera i. nåväl, tiden får utvisa och till att börja med måste jag säga att det hela fungerade verkligt bra. i ett par veckor i varje fall för sedan började mina utspända paraboler uppfånga små signaler på en ny våglängd.

första bruset kom när jag flanerade över skolgården och hörde ordet fetto klart och tydligt i mottagaren. fetto är någon form av slang som betyder tjockis. detta behöver i och för sig inte betyda så mycket men det räckte med att vrida på huvudet och se uttalaren och mottagaren för att förstå att det hela handlade om ren och skär mobbning. naturligtvis är båda de inblandade medlemmar i sonens klass. klassen består efter delning numera av ett femtontal elever där kanske fem får kategoriseras som oroliga element.

det visade sig ganska snart att det i huvudsak var konflikter mellan de oroliga elementen i klassen som störde det vardagliga lugnet. de små utbrott av mobbing som uppstod, inom klassen, tog man snabbt tag i och det uppstod faktiskt något som skulle kunna betecknas som ett normaltillstånd, eller ett tillstånd så normalt man kan begära under förutsättningarna.

så gott som samtliga elever visade fortsatt mycket goda studieresultat under hela läsåret och lärarinnan drev sitt kall vidare med ny glöd då den orimliga arbetsbelastningen försvunnit. i det stora hela skulle man kunna säga att delningen av klassen hade räddat eleverna från en total katastrof under årskurs tre. bra jobbat av skolan på den punkten.

däremot gjorde man mycket lite för att lösa de grundläggande problemen, man nöjde sig med att dämpa symtomen och slå sig för bröstet från ledningens håll. lärarinnan i fråga, eller lärarinnorna i fråga eftersom det nu var två klasser, gjorde så gott de kunde med gruppdynamiken men de fick ingen som helst hjälp från annat håll, vilket jag tycker borde varit en fullständigt naturlig fortsättning på det arbete man inlett i och med att klassen delades upp i 3a och 3a. på denna punkt måste jag lägga in en brasklapp att det faktiskt kan ha förekommit någon form av hjälp som jag inte har kännedom om, kanske.

att man behållit samma klassbeteckning var enbart en signal och att man inte visste hur man skulle lösa denna bit i årskurs fyra och därför inte ville invagga eventuellt bryendes föräldrar i några falska förhoppningar. i praktiken var det dock två skilda klasser som fungerade ganska dåligt tillsammans under gemensamma lektioner såsom musik etcetera.

under vårterminer var undertecknad tvingad till upprepade kontakter med den verksamhetsansvarige eftersom de inte ville lämna besked om huruvida klassen skulle slås ihop igen till hösten eller om man skulle behålla den i de former man haft under läsåret. den nya ledningsansvarige visade nu med all önskvärd tydlighet att även hon är tämligen oduglig som ledare av skolverksamhet. huvudanledningen till att föräldrar vill ha information tidigt om hur det skall bli kommande läsår är att man, som förälder, mycket gärna vill kunna ta sin skolpeng och donera denna till någon annan verksamhetsansvarig, i någon annan del av staden.

den nya ledningen i skolan har under ett antal tillfällen under läsåret 07/08 visat en förbluffande oförmåga i att föra ut information, även i de fall man haft denna klar för sig så har man tigit som muren. för att slippa säga något så hänvisar man hela tiden till andra delar i verksamheten som måste bli färdiga innan man kan offentliggöra något och när man väl kan gå ut med informationen har man i regel också ’glömt’ bort att man skall göra det. fritt informationsflöde och god relation med föräldrarna som betalar deras löner är mycket lågt prioriterat.

sent om sidor kommer information ut, efter påtryckning, som meddelar att klassen inför läsåret 08/09 delas upp i två permanenta klasser; 4a och 4b. det talas även om att det fortsatta arbetet med att få till stånd två helt normala skolklasser skall fortgå under nästa läsår. vad detta arbete består i har jag än idag inte fått reda på, varken muntligt eller skriftligt.

vad som är glädjande med tanke på den rådande rubriksättningen är att det mig veterligen inte förekom någon som helst form av kollektiv bestraffning under det gångna läsåret.

hej då fröken och visst vi skall ha ett trevligt och givande sommarlov och vi tackar så mycket för att du inte gick in i väggen helt och hållet för ett år sedan utan i stället kämpade vidare och gjorde allt man kan begära av en klasslärare. trist att du har så själlösa chefer som inte räcker mer än till stövelskaften när det kommer till att bedriva en god verksamhet. såsen har så att säga skurit sig utan att kocken är medveten om det vilket inte är bra för restaurangen och dess verksamhet.

låt detta bli sammanfattningen av förra året så att jag snart kan fortsätta med avsnitt sju, lite mer i realtid.

eder m.x:

fler anslagstavlor i göteborg? pyttsan heller!

ingvar brattefjäll, projektledare på trygg vacker stad, har kommit fram till (troligtvis i samarbete med ett okänt antal kollegor) att de tjugotal anslagstavlor som idag finns tillgängliga i göteborg inte räcker till för att tillfredställa alla medborgare som önskar framföra ett budskap medelst denna medeltida kommunikationskanal.

detta resulterar i att de elake bland medborgarna sätter upp sina små alster på allehanda föremål såsom träd, buskar, papperskorgar, lyktstolpar, flanerande nyckelpigor eller vad de nu råkar få syn på med klisterburk och häftpistol i högsta hugg. så kan vi verkligen inte ha det!

nähä, tänker eder m.x: som i god medborgaranda börjar fundera på problemet. 900 000 invånare kanske behöver mer än tjugo anslagstavlor. vad använder man anslagstavlor till egentligen, i verkligheten, idag? är det goda eller onda medborgare som brukar dessa platta vindfångare?

frågorna blev snabbt många och jag började förstå vidden av den problematik som har drabbat ingvar och hans skrivbord. av någon för mig totalt okänd anledning har vi något som kallas för yttrandefrihet i sverige och det betyder visst att alla och envar kan säga och göra precis vad de vill, inom vissa gränser.

jag får till exempel inte kalla granntanten och hennes sjukliga dragning till kattsläktet samt utövande av agentverksamhet för okänd makt för idiot, tokkärring och medborgarmonster, så det gör jag inte. men jag kan få lov att kalla statsministern för virrpanna och lite annat som jag får för mig bara jag inte trampar på den osynliga gränsen som heter ’aja baja gubbe lilla nu har du allt ställt till det för dig igen’ för man vill ju inte ha fra och polisen på sin egna bakgård om man nu kan undvika det enkom genom att vara en snäll och god medborgare. nog om detta, vi är helt klart tvingade till att ta av våra skattemedel för att låta medborgarna kladda ner staden med sina åsikter. skrutt också.

men hur många medborgarkladdningar kan man förvänta sig per vecka? varken jag eller mamma sätter upp kladdlappar på staden varför vi kan räkna bort oss. 899 998 to go. hm, det kanske kommer att ta en stund det här tänkte jag. jag tar och gissar istället.

en jädra massa kladdiga medborgare känner för att kladda till det titt som tätt. men de är inte helt kravlösa varför det knappast fungerar med att sätta upp en gigantisk tavla mitt ute i skogen, i närheten av stubben. nä, kladdplatserna skall sitta i city, just där de oskyldiga små lammen till medborgare går runt totalt ovetandes om den nya påverkan som är på väg, där skall tavlorna sitta.

järntorget är en populär plats för kladdarna, det har jag sett med egna ögon under lång tid. för övrigt är järntorget en ganska trist skapelse som jag lätt kan offra för att bibehålla yttrandefriheten. drottningtorget är likaså en misslyckad skapelse. götaplatsen är ganska trist men lite för nära min egna borg för att komma ifråga, vem vill ha kladdande medborgare utanför badrumsdörren?

låt se, vi bygger således 150 000 kvadratmeter kladdplank spritt på följande platser; järntorget, drottningtorget, gustav adolf torg, hjalmarbrantingsplatsen, väggarna runt frölunda torg och hela angereds centrum får bli ett enda stort kladdplank. efter färdigställandet får sedan ingvar och hans stab se till att det är snyggt och prydligt i dessa nya yttrandeområden.

som ett förslag, men detta är enbart ett förslag, lämnar jag en motion till trygg vacker stad om att en beroendeundersökning också skall inledas. det kan ju vara så att det i själva verket handlar om ett mindre antal medborgare som är beroende av att kladda ner staden med allsköns lappar. skulle det vara på det viset så är det ju inte heller lämpligt att vi uppmuntrar dem i sitt beroende. kommunen vill ju inte vara möjliggörare utan borde, utifall att det är på detta vis, genast plocka bort varje möjlighet för medborgarna att yttra sig med hjälp av kladdlappar på stadens gator och torg.

låt medborgarna istället gå runt och förkunna sina budskap så som man gjorde redan på jesus tid, medelst stämbanden. det blir ett jäkla oväsen men å andra sidan behöver man inte ha en hel bataljon med beredskapsarbetande ungdomar för att städa upp efter packet. dessutom lär de bli hesa och tysta tämligen fort varpå gaperiproblematiken löser sig av sig självt.

äh, vi gör så med en gång. förbjud allt vad kladdlappning heter och låt medborgarna göra sig hörda medelst gapning istället för nya plank.

eder m.x:

varför har allt blivit mindre?

häromdagen slog det mig plötsligt att det mesta runt omkring mig i livet har minskat eller åtminstone kraftigt reducerats under årens lopp. när jag föddes, på barna hedenhös tid, var allt stort, jättestort. efter ett antal år kom jag på att denna skeva världsuppfattning grundade sig på att jag varit så liten, pytteliten.

nåväl, denna typ av misstag är ju lätta att korrigera när man väl känner till dem, vilket jag naturligtvis också gjorde i all hast. plötsligt var hela världen mycket välproportionerlig och en stor harmoni slöt sig kring mitt väsen under en icke helt oansenligt tidsperiod. glassen var lagom stor, jorden lagom ogreppbar till storlek och kött såldes hos slaktaren i lagom stora stycken.

för att mina yngre beundrare skall förstå den fulla vidden av vår livsnedgradering känner jag mig nödsakad att belysa det hela med lite grundinformation. förr köpte man femliters glasflaskor med svagdricka. idag får man nöja sig med 33 cl läbbig lättöl. förr köpte man chokladpudding på enliters, trekantiga, tetrapack. idag får man nöja sig med en pytteliten plastförpackning innehållandes en rent ut sagt äcklig pudding. jag tror ni börjar fatta galoppen nu?

för ett antal år sedan hände något och min första förnimmelse om att allt inte stod rätt till var när marabou minskade chokladkakorna från 250 gram till 200 gram. inte för att vikten spelade så stor roll, det var mer känslan som för alltid gick förlorad när kakorna blev tunnare (det går fortfarande att hitta 250 grams kakor i taxfreeinrättningarna varför känslan faktiskt går att återuppleva med jämna mellanrum men det talar jag inte om här för då tycker ni inte synd om mig längre).

nåväl, livet rullade vidare och jag funderade inte så mycket på det hela när chocken väl lagt sig. pallar man inte trycket av tunna chockladkakor pallar man ju inget ting tänkte jag där jag låg och grät i min säng på hispan. steg upp, vinkade till hjärnskrynklaren som hux flux blev arbetslös och hängde sig i garderoben. gav mig åter ut i den lagom stora världen med ett nytt ljus i ögonen och stor förtröstan, helt omedveten om vad som komma skulle vid vägs ände.

efter att återetablerat sig såsom varandes en god medborgare i samhället som till och med drog in en inte helt oansenlig mängd stålar till staten skulle man ju kunna tro att denna enkla medborgare skulle få leva ett liv i harmoni? sällan hostar hackspetten!

snart blev alla förpackningar mindre och därmed också mängden varor som förvarades i dessa vilket i sin tur ledde till att man var tvungen att införskaffa ett större antal förpackningar av allt man ansåg sig behöva. som någon slags kompensation försåg tillverkarna oss med allt mer komplicerade förpackningar. tandkrämstub med kartong och plastomslag är bara ett enkelt exempel på vad vi fick släpa runt på.

när förpackningarna blivit så små och till den grad komplicerade att de inte längre gick att öppna över huvud taget kom dock en liten vändning. inte för att man gjorde förpackningarna större utan man insåg att alla medborgare skulle svälta ihjäl om de inte fick i sig någon näring varpå man tog bort det mesta av omslaget. man sade sig vara miljömedvetna, och det lät ju fint och lurade oss medborgare till att bli nöjda med livet ännu en gång. speciellt med tanke på att vi plötsligt fick ner fyra gånger fler varor i samma typ av varukasse. snacka om miljökompisar!

ganska snart höjdes dock röster från familjesammansättningar av den lite större sort som ofta förekommer där en mängd yngre individer skall samsas med någon eller några äldre. de ville inte köpa åtta paket havrefras för att kunna äta frukost, en gång. fabrikanterna lade då sina väl skrynklade pannor tillsammans i en workshop och skakade påsen. något geni kom då på att de kunde göra större förpackningar. det gick ju inte att gå tillbaka till den gamla storleken utan man valde istället att gör groteskt stora förpackningar. så stora att det kräva en större typ av motorfordon för att över huvud taget kunna transporteras till hemmet. detta är undantaget som bekräftar och belägger dårskapens tidevarv.

välj själv om du vill ha 22 gram havrefras eller 22 kilogram havrefras. samma utgångsdatum.

idag lever jag ett liv med pyttesaker runt omkring mig. jag har noggrant studerat mig själv i spegel och framkommit till att jag inte har växt, snarare tvärt om, under de sista tjugo åren. lägenheten håller på ett ungefär samma mått. varuskåpen, det man tidigare kallade skafferi, torde inte ha krympt i tvätten och så gott jag själv kan avgöra är jag faktiskt vid tämligen god mental hälsa.

pengarna har blivit mindre värda varför det är svårt att verkligen veta om de pytteliga förpackningarna verkligen är dyrare än vad som var fallet på barna hedenhös tid. till och med mynt och sedlar har blivit mindre… bilarna har blivit mindre. mamma har krymt. mottagaren till den trådlösa musen har blivit pytte pytteliten, så liten att man faktiskt inte kan vara helt säker på att det är en mottagare. mp3-spelaren har blivit större men å andra sidan har de byggt in en tv i låddan så den är i själva verket pytteliten den också, den bar låtsas vara stor. vintern har blivit nästan obefintligt liten samtidigt som vår, sommar och höst inte har förändrat sig. detta är faktiskt lite klurigt men väl ett faktum.

det var inte större förr, det är bara lite mindre idag.

eder m.x:

robottider

usa och polen vs. ryssland och vitryssland

fast usa skall ju skydda sig mot iranska talibaner eller om det nu var iranska kärnkraftverk som eventuellt kommer löpa amok i framtiden.

vad ryssland skall skydda sig emot är lite höljt i dunkel men man kan ju gissa att de skall skydda sig mot usas skydd, kanske...

ryssarna funderar ju på att putin (göteborgshumor) kärnvapen i sin östersjöflotta och de kan de väl få göra så länge de håller koll på sin navigeringsutrustning. de som har några år på nacken kommer ju ihåg hur illa de navigerade i den blekingska skärgården kring sturkö redan på barna hedenhös tid.

vad som är bra för en göteborgare är att hela skiten från min barndom nu flyttar österut. på något sätt känns det bättre om de skjuter polacker och vitryssar i luften än mina egna barn. men jag är ju också väldigt egotrippad av gamla vana.

undrar om fra skall avlyssna robotsköldarna eller om de väntar på att robotskölddatorerna skickar e-post över landets gränser? fast de kanske inte har koll på ip-adresserna och då funkar det ju dåligt med trace route, stackars fra-peronalen.

skall jag vara riktigt ärlig så undrar jag vad usa och ryssland skall ha sina robotar till egentligen, för det går ju inte att skicka iväg dem ändå. det kanske är en gemensam arbetsmarknadspolitisk åtgärd som inbegriper dessa fyra länder?

jag tycker i varje fall att ryssidan skall måla sina robotar röda och usasidan sina blå, så att jag vet vart jag skall skicka dem när jag stöter på dem ute i skogen. posten kanske kan ta fram en låda med förbetalt porto som passar lagom för medeldistans robotar, komplett med hämtning i skogen för vem orkar släpa runt på nyårsraketer som är längre än en fallen tall?

eder m.x:robotmannen

international chicken race

i pravda kan man läsa om vilken skunk condoleezza rice är och det är inte utan att man har lust att hålla med om en del av de saker de skriver, rice är verkligen en stor flopp på den internationella arenan. kanske lite onyanserat, det som skrivs, men med ett klart budskap till usa och nato om att hålla tassarna borta.

ryssarna är faktiskt mycket klara med vad de säger denna gång. allt för att fröken rice inte skall missförstå något. för säkerhets skull har jag gjort en enkel översättning som torde passa fröken rice’s ordförråd:

if you fuck with us we gonna fuck you bad

(detta är vad ryssarna säger, personligen struntar jag högblankt i rice så ta det inte personligt gumman)

lyssnar man på vår egen utrikessnubbe calle kan man tro att rice har lovat honom ett permanent greencard så där har vi inget att hämta. sverige har valt att ge en totalt onyanserad bild av vad som händer. trist men bara vad man kan vänta sig med calle vid rodret och rådande väderlek i europa.

i det stora hela är det som vanligt vid denna typ av konflikter. båda sidor ger sin bild och de går stick i stäv mot varandra, naturligtvis. usa gapar, ryssland har de facto börjat dra tillbaka sina trupper och nato håller dörrarna öppna så det kommer säkert bli bra i slutändan även denna gång.

usa är lite irriterade på att ryssarna visst har fraktat iväg en hummer eller två (troligtvis för att använda dem i ett ryskt folkrace) och vill ha tillbaka dem. vet faktiskt inte vad jag skall tycka om detta eftersom det faktiskt har kostat usa en ansenlig summa att frakta dessa blyhögar runt halva jorden. men, samtidigt, har de amerikanska soldaterna glömt att låsa bilarna och lämnat dem på gatan får de kanske skylla sig själva. deras försäkringsbolag kommer nog ställa sig ganska kallsinniga till att ersätta skrotet.

eder m.x:

fra-lagen räddade fredrik

Vaxholms fästning. Bild från Vaxholms fästnings museum

ryssland och georgien bråkar lite med varandra. det är synd men inte helt oväntat.

vad som däremot är mycket glädjande är ju att vår egen statminister redan i lördags kunde ta skydd i waxholms fästning. det är bra för vem vet hur fort en konflikt i kaukasus kan sprida sig?

fredrik reinfeldt menar att det var på grund av de möjligheter den nya fra-lagen ger som också bidrog till att haren snabbt kunde krypa in i sitt hål.

m.x: är kanske inte helt övertygad men det var i varje fall tur att det inte var fint väder när fästningen fick besök, för det hade ju varit synd, med eller utan fra.

eder m.x:

snömos - igen

kära hepp.

eftersom undertecknad i princip aldrig blir läst och än mindre kommenterad tar jag tillfället i akt att svara på din kommentar med ett inlägg, per omgående.

jag vet faktiskt inte varför jag hyser en sådan ohemul aggretion gentemot ordet snömos men känner mig tämligen tillfreds, till trots.

är det inte just egots snömos som är en av de starkaste drivmotorerna när det kommer till bloggens överlevnad i etern, över tiden?

utan egots möjlighet att fritt blomstra i sitt snömos torde bloggen dö med blixtens hastighet, långt innan svalorna kommit tillbaks.

eder m.x: