Kollektiv bestraffning – avsnitt 1

Nu är det krig igen men denna gång lite allvarligare än mina vanliga små, högst personliga, krig. Denna gång måste barn blandas in i leken eftersom de är de utsatta. Detta gillar jag inte men jag är orubblig och klart giftig när jag väl kommit igång.

Ett synnerligen väluppfostrat, lugnt och sansat barn går i årskurs två på en helt vanlig skola i Göteborg. I samma klass förekommer det två och ett halvt mindre väluppfostrade, olugna samt osansade barn av manligt kön. Dessa barn i kombination med deras vilsna natur ställer till en hel del förtret för lärare och resterande elever.

Klassföreståndaren i sagda klass har troligtvis tappat kontrollen över situationen och därför börjat tillämpa kollektiv bestraffning som en feg, ofunktionell och i största allmänhet vämjelig uppfostringsmetod. Därför skall jag gå i krig igen. Jag skall häva skeppets slagsida och lägga kursen rätt igen innan jag lämnar över skeppet till kaptenen. Skulle kaptenen vara dum nog att göra motstånd kommer denne samt rederiets vd att få gå på plankan. Sanna mina ord.

För att ge er, kära läsare, en inblick i det hela tänkte jag publicera händelseförloppet om än i något censurerad form.

Här följer brevet som idag skall överlämnas till klassföreståndaren:

Göteborg 2006-09-29

Hej X.

Jag skriver detta brev till dig eftersom det under senare tid har förekommit ett stort antal signaler från min son, hans kamrater samt innehållet i dina veckobrev som oroar och gör mig konfunderad.

Till att börja med vill jag bara meddela att jag på grund av den synnerligen dåliga stämning som råder före skolstart inte längre har för avsikt att, annat än i undantagsfall, lämna Y före klockan 08:10. Detta gäller korridoren utanför klass 2x. Utan att ha undersökt saken närmare har jag fått för mig att det inte finns någon personal som över huvud taget har ansvar för tiden före klockan 08:10. Skulle det finnas personal som skall ta ansvar för denna tid utför de inte sina arbetsuppgifter varför den enklaste lösningen för mig, som förälder, är att helt enkelt hålla mitt barn borta från skolan under denna tid. Jag tycker att detta är en olycklig situation eftersom det faktiskt är en tid för att träffa och hälsa på sina kamrater samtidigt som man ställer om sig från privatlivet till livet i skolan.

När jag läser veckobrevet daterat den 14 september står det att många pojkar har varit väldigt skrikiga och okoncentrerade samt att ni önskar att vi pratar med våra pojkar. Eftersom flickorna i klassen inte nämns i detta brev måste jag som förälder förutsätta att även min son har betett sig på ett oacceptabelt vis i skolan, vilket förvånar mig synnerligen eftersom han aldrig har uppvisat tendenser till denna typ av beteende tidigare. Vid konfrontation skakar även Y av sig det hela med hänvisning till den mer stökiga falangen i klassen.

Varför pekas alla pojkar ut om nu inte alla pojkar är inblandade? Varför tar ni inte kontakt med mig eller Z direkt om det, mot förmodan, är så att Y är inblandad i det hela?

I samma veckobrev står det att läsa att pojkarna vid förra årets fotografering gjorde miner och rörelser som resulterade i att fotograferingstillfället tog orimligt lång tid. Vad gjorde Y under denna fotografering som störde ordningen och varför har jag som förälder inte fått vetskap om det hela förrän ett år efteråt?

Nästa signal som skickades hem till mig som förälder från skolan gällde friluftsdagen den 19 september där det tydligen varit stökigt med påföljden att inga pojkar i klass 2x fick utföra den avslutande stafetten. Vad har Y gjort under friluftsdagen som diskvalificerar honom från att utföra alla aktiviteter? Är det en begynnande form av kollektiv utpekning och bestraffning som sker i klassen?

Vidare har det kommit till min kännedom att klass 2x inte har fått utföra årets ”skoljogging”. När jag frågade Y om detta var den första versionen att A och B varit bråkiga och att klassen därför inte fick springa. Detta har jag även fått bekräftat från annan förälder i klassen. Jag hoppas verkligen att det finns någon annan förklaring till det hela och skulle också gärna ta del av denna.

Det har också kommit till min kännedom att rytmiken numera sker i halvklass eftersom det enligt min sons utsago har ”varit för stökigt” i klassen. Skall min son få halva sin undervisningstid i rytmik spolierad på grund av andra barns dåliga uppförande? Är det min son och hans uppförande som ligger till grund för att denna del av undervisningen numera utförs i halvklass? Om så är fallet, varför har jag som förälder inte informerats om det hela?

När jag ville prata lite närmare om det hela med Y hamnar han naturligtvis i en försvarsställning eftersom han, som de flesta andra barn i denna ålder, sätter stort värde på sina lärare. Detta är en naturlig och sund reaktion som Y har mitt fulla stöd för. Men det gör det samtidigt mycket svårare för mig att få fram en konkret och korrekt bild av vad som egentligen försiggår i skolan. Därför känner jag mig nödsakad att skriva detta brev till dig för att reda ut eventuella missförstånd å det snaraste.

Med bästa hälsningar,

m.x:

mickey.x:like.no.other lovar er att avsnitt två på denna story kommer här så fort skolan har responderat.

jag är pyroman

och dessutom kär i min kelly-kettle. en kelly-kettle kan enklast beskrivas som en vedeldad vattenkokare. ja, jag vet…

kelly-kettle kom in i mitt liv för några veckor sedan efter att jag i flera år tjatat på b om denna manicks förträfflighet. b ger således mig i uppdrag att beställa ett exemplar, för hans personliga räkning, av denna manick och istället för att leverera den till beställaren har jag nu tagit tingesten i besittning. jag kramar den krampaktigt vid mitt bröst när b närmar sig och väser svagt åt den stackaren.

detta beteende är inte normalt och efter en tids analyserande har jag kommit fram till att jag helt enkelt är pyroman. jag älskar att plocka fram denna lilla kompis i skogen och sätta fyr. jag kan ägna timmar åt att fundera ut vilka typer av små pinnar jag skall mata kelly med för att uppnå olika effekter av typen rökmängd, rökfärg, lättantändlighet och gud vet vad.

mitt normala praktiska sinne skulle helt enkelt ha nöjt sig med att konstatera dess fördel då man inte behöver inhandla eller bära med sig bränsle. vid behov av en kopp the skulle jag sedan sätta fyr på den och invänta varmt vatten. ett bruksföremål som man bara använder utan närmare eftertanke.

men nu har jag vid ett tiotal tillfällen provat olika typer av bränslesammansättningar, mätt uppvärmningstiden i relation till temperatur och fuktighet, utrönt effektskillnader vid olika drag i skorstenen etcetera. det är nästan så att jag börjar bli orolig för mig själv.

som ett alternativ till pyroman har jag faktiskt slagits av tanken att jag kanske helt enkelt har för mycket tid över för strunt. men jag älskar kelly, det gör jag.

mickey.x:on.fire

kvacksalvare – avsnitt 5

mina minnen från denna dag är lite fragmentariska eftersom hjärnans skyddsmekanismer helt enkelt har besparat mig de värsta detaljerna för att jag skall kunna leva ett någorlunda normalt liv. men jag kan lova er att kommande rader är mer än nog för att ni skall ligga vakna i flertalet nättar framöver.

resumé: jag hade talat om för min huskvackare att jag med största säkerhet hade polyper både lite här där, bara för att göra henne glad och harmonisk. detta infall av vänlighet skulle nästan komma att kosta mig livet vilket denna text lite blygsamt kommer att beskriva.

det var någon gång på förmiddagen som jag skulle inställa mig hos häxans undersåtar för att avlägga sedvanlig avgift samt nedsätta min lekamen på en för nedsättning avsedd stol i nedsättningsrummet.

nu råkar det förhålla sig som så att jag är en rackare på att vänta. jag sätter mig bara ner och försätter kroppen i någon slags dvala, ett slags mentalt ingenmansland där jag kan vara eller inte vara hur länge som helst, nästan. detta inte bra eftersom nedsättningsrummen hos alla kvackare är till för att vi skall bli själaglada bara för att få komma därifrån, oavsett kvackarens avsikter. jag blir inte kvackmottaglig bara för att jag får vänta, jag är precis lika misstänksam efter sju timmar som jag var när jag nedslog mig från början.

eftersom den stundande undersökningen skulle företas ur ett bakre perspektiv hade jag innan min ankomst till häxans mottagning fått genomgå en självbehandling, på egen bekostnad, på egen tid mot bättre vetande. på andra sidan pölen förekommer det anläggningar dit hippa typer kan gå för att mot betalning få sin tarm tömd. det är sant, jag hade genomfört denna behandling på mig själv, vilket fortfarande förvånar mig eftersom jag i rimlighetens namn borde ha haft någon form av självbevarelsedrift som varnat mig för vad som eventuellt skulle kunna följa på denna typ av behandling. det är tillräckligt förnedrande utan att det skall behöva tillfogas någon form av ytterligare och till yttermera än värre tortyr.

nåväl, jag väcktes ur min dvala, med väl tömd tarm, och ombads förflytta min lekamen till ett undersökningsrum. väl där ombads jag av att avkläda mig in på bara skinnet och påföra ett klädesplagg som mest av allt påminde om en tvångströja. varför jag inte nu lade bena på ryggen och försvann i en blå rökpuff är och förblir totalt obegripligt, kanske var jag denna dag helt omedvetet trött på livet?

där stod jag i en gammal sliten lokal med nio meter till taket, omgiven av medicinsk utrustning som såg ut att vara från tiden strax före andra världskriget, och väntade lite lojt på min egen avrättning som inte skulle dröja allt för länge. dörren öppnades och jag ryggade bakåt vid anblicken av den uppenbarelse som steg in. hade häxan inte varit iförd vit rock och papper i handen hade jag allra skyndsammast talat om för densamma att ålderdomshemmet inte låg i detta rum. försvinn nu, seså, bort, bort.

seså, upp på britsen, rumpan åt mitt håll, så skall vi se till att detta snart skall vara klart för jag är lite försenad. det var väl inte mitt fel att häxan kom tre timmar för sent till den avtalade tiden?

maskiner sattes på, tv-monitorer, säkert svartvita gamla burkar som de fått av stadsmissionen, blinkade och jag blev kallsvettig. häxan förde nu in en tio meter lång slang i min kropp. vad hon missade var att mina tarmar inte ligger som en utsträckt kobra på en sandstrand utan mer som en huggorms ihopringlade kropp i vinterdvala. jag har en osedvanlig hög smärttröskel, men det hjälpte inte i detta fall, smärtan blev helt enkelt för stor, och jag utropade min avsky över häxans och hennes yrkesutövande. det var dumt gjort för det eggade henne enbart till att kalla mig för sjåpig samt att vidtaga en än bryskare undersökningsmetod. jag tror att det var här någonstans jag svimmade av smärta.

när jag vaknade upp var häxans i toppvarv och gjorde sitt bästa för att jag aldrig mera skulle kunna resa mig upp på egen hand igen. jag skrek åt henne att nu får det var nog, att omedelbart avsluta misshandeln och försvinna ur min åsyn för alltid. det gjorde hon för tydligen hade häxan lyckats utföra sitt verk under min bortavaro. hennes sista ord var att jag nu kunde klä på mig, skämmas ordentligt för min självömkande framtoning samt invänta en remiss till nästa instans.

det gick att resa sig upp med en god portion av självbehärskning. påklädning genomfördes efter några minuter, enbart utförd på viljan att komma därifrån. häxsystern kom in med remiss och gav mig en klapp på axeln. jag gled iväg som en skugga av mitt forna jag längs väggen i den av kalla lysrör upplysta korridoren. ut på gatan och placering av lekamen i en krampaktig fosterställning mot husväggen i väntan på vidare transport till krematoriet.

skulle jag mot förmodan någon gång i livet känna att jag måste bomba något sönder och samman kommer häxan vid järntorget utan tvekan att bli mitt första mål.

denna händelse utspelades för två och ett halvt år sedan men tog så hårt på mitt psyke att det känns som om det aldrig har hänt.

mickey.x:like.no.other har faktiskt en fortsättning på denna text men först måste jag vila mig eftersom traumatiska upplevelser inte får avfärdas utan vidare.

embryo

När embryo kom sa han att "Jag behövrer en platts i universerummet det säjer jag nu yo." och det fick han. Nu har han sagt att han är på en kanske oändlig resa och det får han vara.

Jag säger att oändligheten är stor och om embryo känner sig ensam med sina tankar är han välkommen tillbaka det säger jag nu yo. Lycka till på resan embryo och tack för den tid som varit Magnus Carlbring.

m.x:

Kvacksalvare – avsnitt 4

Igår ljög jag lite för er för jag fick faktiskt aldrig remissen till Häxan vid järntorget i min hand utan denna skickades direkt från kvack till kvack, så att säga. Detta var säkert för att jag inte skulle kunna avbryta behandlingen på egen hand.

Efterföljande vecka var jag på besök hos antiröksystern. Hon hade en alldeles ny fin dator med tillhörande utandningsapparatur. Tyvärr hade hon inte så stor susning om hur det hela fungerade varför Doktor x fick hjälpa till lite för att det hela skulle fungera bra och på avsett vis. Denna typ av undersökning har som syfte att se hur dålig lungkapacitet en medelålders gammal rökare har så att husfrun, förlåt husläkaren, skall kunna trycka samme man mot väggen och avkräva ett heligt löfte.

Efter ett antal blås och flås i manicken talade den mycket snälla datorn om för den mindre lyckliga systern att det satt en man bredvid henne som hade en lungkapacitet och virilitet som en 25 åring. Det är sällan man ser breda leenden i mitt oborstade ansikte men denna dag, i detta lilla krypin med maskin och syster, var leendet både brett och strålande. Jag hade besegrat en syster och hennes remisskrivande chef redan i första ronden. Den typen av remisser kan den sköna frun få skriva ut hur många hon vill, de kommer aldrig att vinna över mig. Men vid detta tillfälle, när jag tänkte dessa tankar, hade jag ännu inte kommit till Häxan som för alltid skulle förändra mitt liv.

Nu hade jag på ett strålande sätt klarat av en remiss. Remissen till röntgen var ju lite svårare att omvandla till ett besök eftersom avsikten var att jag skulle knalla iväg på egen hand och ta dessa svartvita foton av mitt inre. Men jag skall gå, jag lovar, snart.

Efter ytterligare ett par veckor hade allt vad läkare och remisser heter fallit i glömska, för jag har lätt att glömma sådant som inte är så lockande, när telefonen plötsligt ringer med en ovanligt skarp signal. Det var huskvackaren som ville fråga hur jag mår, om jag fortfarande var lika trött och om jag börjat fundera på att sluta röka för det var minsann inte ofarligt att röka även om man inte kan visa några direkt medicinska svagheter efter 25 års rökning. Jag svarade att jag var medveten om rökningens farlighet eftersom det brukar stå att jag inte skall amma barn på mina askar med Davidoff Exquisitos. Va fan, sticker du upp nu också? tänkte husläkaren, men hon sade inget till mig utan avslutade samtalet istället med att jag snart nog skulle kallas till Häxan vid järntorget eftersom hon ätit lunch med detta kräk samma dag för att snabba på processen. Visst, tänkte jag, det blir nog fint gumman. Ibland går jag med öppna ögon utan att se ett skit framför mig, det kan jag lova er.

Första tiden jag fick hos Häxan blev per telefon inställd på grund av sjukdom. Då jag lite förstrött sa att jag kan möta vilken kvackis som helst kom ett snabbt och obrytbart svar om jag tillhörde Häxan och ingen annan. Tror ni att jag reagerade på detta då? Nä-hä-då, jag tittade rakt fram.

Snart nog kom dock den slutgiltiga tiden, framburen på silverfat av min egna trogne brevbärare. Innerst inne tror jag faktiskt att min brevbärare är en god människa, men denna leverans kommer jag aldrig att förlåta honom för. Aldrig någonsin, så länge jag lever.

mickey.x:like.no.other vill varna alla känsliga personer för nästa avsnitt som är både vämjeligt och avskyvärt på samma gång.

Kvacksalvare – avsnitt 3

Blodet återskapades med tiden och mina vener och artärer hade åter igen en uppgift att fylla i kroppen. Tillståndet förändrades också från totalt utmattad till jäkligt trött, ungefär samma tillstånd som innan jag lät läkarkåren ta besittning över min lekamen.

Eftersom de med största säkerhet kallade in extrapersonal till labbet var alla mina, fullt normala, prover färdiganalyserade redan efter en dryg vecka. Nu började problemet för min kvackare. Det fanns helt enkelt inget direkt och uppenbart fysiskt tillstånd hon kunde slå klorna i och säga; detta är det och nu skall du stoppa i dig följande sju olika tabletter.

Trist för kvackaren men inte helt överraskande för mig. Som en sista liten trevare försökte hon nu snabbanalysera om jag möjligen kunde ha drabbats av någon intressant typ av sömnsjuka men där gick hon bet efter enbart en enda liten ynklig remiss.

I detta läge självdör din kontakt med husläkaren om du inte snabbt kan erbjuda en mer påtaglig sjukdom som passar in i den västerländska vårdmodellen. Jag gjorde henne naturligtvis inte besviken utan lät tala om att jag med säkerhet hade en hel knippa med polyper både lite här där i kroppen. Det skulle jag inte ha gjort.

Remiss till röntgen, remiss till häxan vid järntorget samt en remiss för att få lov att komma hem, tror jag det var. Husläkare älskar remisser och har säkert en god provision på varje utskriven liten lapp som innebär att ytterligare ett par sekiner försvinner ur min ficka men framför allt försvinner en hiskelig massa tid.

Som om inte detta vore nog visade det sig att huskvackaren är specialiserad på att få goda och snälla medborgare att sluta röka varför hon snabbt skrev ut en remiss till sin egna mottagning för att jag skulle kunna få göra lite utandningsprov som senare skulle kunna ligga som grund för hennes frontalangrepp på min rökning. Remissen angående röntgen dubblades nu för att även inkludera en noggrann detaljstudie av mina lungor.

När jag denna dag lämnade kvackis, tröttare än någonsin tror jag, var jag tvungen att besöka Ljungans på Avenyn för att samla ihop allt material och göra en lägesanalys. Stegen styrdes således mot detta gamla kafé som varit mitt i trettio års tid. Fast det är sällan jag går dit nu för tiden, det tappade lite av sin stil redan för en massa år sedan och då också mitt intresse.

En stor mugg mörkrostat kaffe och en tungmetallfylld tonfisksmagga, verkade ju ändå vara ganska kört med en annan, tänkte jag och högg in på firren. Nu var det dags att rada upp remisserna och analysera dessa. Naturligtvis vet inte min kvackare om att jag är en fena på allt som folk försöker dölja i kvasitext. Det är så att säga mitt specialämne.

Remiss till röntgen gånger två skulle nog kunna bli ett besök och endast några få timmars osysselsättning. Remissen till häxan, fast jag inte visste att det var en häxa ännu, var lite mer oroande eftersom den ledde till en för mig helt okänd adress som mycket väl skulle kunna bebos av ett antal dockförsedda, mörkhyade och i största allmänhet lömska typer. Remissen till den egna mottagen var redan omsatt till att vara en avtalad besökstid. Allt detta skedde en osedvanligt behaglig vårdag varför jag faktiskt började undra varför jag gett henne mitt lillfinger när jag kände mig fullt frisk, om än något trött. Uppiggad av vårsol, kaffe och roligt telefonsamtal utfört av en näpen och kjolförsedd Homo sapiens vid bordet bredvid styrde jag mina nu mycket lätta steg mot jordkulan. En observant medborgare hade dock kunnat reagera på rynkorna i pannan och den till synes osedvanligt tunga bunt med papper jag bar under ena armen.

mickey.x:like.no.other som redan nu vill förmedla att jag faktiskt överlevde det som skulle komma senare.

Kvacksalvare – avsnitt 2

Husläkare är de värsta kvackisarna av alla kvackisar. Nu skall ni få höra om min husläkare och hennes otaliga kvack under de senaste fyra åren.

Det hela började med att jag plötsligt inte kände mig kry. Jag var totalt utmattad efter några timmars vaken tid och kunde somna lite var som helst när jag satte mig ner. Nu skall ni veta att jag avskyr att besöka läkare och hellre går och lider i två år än att besöka en dylik tingest. Listig som en räv började jag med att sova lite mer på nätterna, jag åt riktigt bra kost och rörde på mig så som man bör röra på sig om man inte vill se ut som Göran Persson. Men, nix, det hjälpte inte för jag var lika trött ändå. Okej, då måste det vara någon typ av infektion i kroppen tänkte doktor x, gav upp och letade reda på en läkare så långt från pisstanten på vårdcentralen som bara var möjligt.

Tid fick han redan dagen efter och dessutom på lämpligt gångavstånd från jordkulan. Visst var det för bra för att bli bra men det blir å andra sidan en story för er mina vänner.

I givakt jag stod och betalade min nota, till en söt läkarsekreterare, prick på klockslaget. In i väntrummet och vänta. Varför skall jag vänta när jag har avtalat (smaka noga på detta ord) tid hos en läkare vars uppgift är att ge mig service? Totalt obegripligt än i denna dag.

Nåväl, efter lite snickesnack och allmän upplysning om min utmärkta hälsa var det således dags för undersökning. Ja, detta är ett måste bland alla allmänpraktiserande läkare för att de vill så hemskt gärna vill visa att de visst är äkta doktorer och inte sitter på sin stol enbart för att skriva ut remisser och tjäna grova pengar på bekostnad av min tid. Naturligtvis hittade hon inga fel och jag kände väl inte direkt att husläkarinnan gjort någon större nytta än så länge. Doktorinnan själv såg däremot väldigt nöjd ut med sig själv efter denna yttre besiktning medelst stetoskop och andra, på en lekman, imponerande verktyg.

Nu kom vi in på ett för läkare mycket känsligt område eftersom jag talade om att jag kommit dit för att jag var så trött att jag inte orkade lyfta ögonlocken över hennes skrivbordskant. Men än så länge var det inga problem eftersom hon snabbt som ögat skrivit en två meter lång lista på olika blodprov med tillhörande analyser som genast och utan dröjsmål skulle utföras av hennes syster. Syster yster är en trevlig kvinna i medelåldern som kan mycket mer än min läkare men det får jag väl inte skriva här. Efter att jag tappats på tre liter blod i sjuttiofem små snygga och väl markerade provrör somnade jag av fullständig utmattning. Detta var säkert mumma för doktorinnan som genast fick utföra lite hokuspokus men tyvärr vaknade jag snabbt upp och avlägsnade mig från hennes mottagning i väntan på alla analyssvar. Skulle säkert ta flera månader med tanke på antalet provet.

Den dagen sov jag gott istället för att göra något som liknade nytta men inte mig emot. Har man besökt en doktor kan man göra vad som helst eftersom enbart ordet inger den största respekt bland alla medmänniskor.

mickey.x:like.no.other säger enbart en sak; missa inte den rafflande fortsättningen när problemen börjar dyka upp!

Kvacksalvare – avsnitt 1

Kvacksalvare är de allihopa, sanna mina ord. Inte för att de saknar legitimation utan för att de saknar hederlighet i sitt yrkesutövande.

För ett antal år sedan slumpade det sig på sådant sätt jag drabbades av någon åkomma som efter moget och uthålligt väntande från min sida konstaterades kräva läkarvård.

Vad att göra om inte ringa till Vårdcentralen? Av någon för mig än idag outgrundlig anledning svarade dessa dock icke i telefon på fem tio dagar varför jag snörde på mig skorna och spatserade de två hundra metrarna till nämnda central.

Dörren var icke låst men kön lång. Efter att ha väntat sisådär tre gånger längre tid än vad som var gott för mitt psykiska tillstånd talade en trist och blasé varelse innanför den nästan gallerförsedda luckan om för mig att jag inte på något villkor kunde förvänta mig att få en tid på centralen eftersom jag tidigare inte varit kund hos dem. Gå till Cityakuten istället var hennes enkla budskap till den gode medborgaren utanför luckan som enbart önskade en smärre medicinsk konsultation. Pisstant tänkte jag, vände på klacken och kröp hem till min jordkula igen.

Cityakuten var känd för en enda sak på denna tid och det var långa köer. Dagen efter trodde jag mig vara listig genom att infinna mig på akuten några få minuter efter deras öppnande. Fint Ture, kön var bara fem sex timmar lång meddelades det mig. Med träsmak i baken, hunger i magen och begynnande stresspsykos kallades mitt namn upp sju timmar senare och jag ledsagades till en ny kö. Detta var kön för de som kanske skulle få äran att träffa en medicine doktor under innevarande dygn. Mina stilla protester om att hamna i en ny kö gav mig enbart blickar från personalen som tydligt förkunnande att jag var en idiot och skulle hamna sist i alla köer om jag så mycket som yppade ett ord mer. Jag höll tyst och förtvinade istället i själsliga plågor. Efter enbart ett par timmar fördes jag under pompa och ståt in i ett mottagningsrum. Doktorn kommer snart.

Efter ytterligare någon timmas väntan och fundering på om jag faktiskt skulle kunna tänkas tillfriskna under väntetiden och om det då skulle kunna vara möjligt att få tillbaka pengarna kom läkaren in i den heliga krypta jag placerats i. Två minuters konsultation, utskällning för att jag inte kommit tidigare och gul lapp i näven senare slängdes jag snabbt ut på gatan igen.

Nu bar det sig inte bättre än att denna tvåminuterskvacksalvare ansåg att jag skulle göra ett återbesök efter två veckor. Eftersom detta inte var hans bord skickade han en remiss till centralen med pisstanten.

Jag omvandlade den gula lappen till vita piller och tillfrisknade på ett par dagar. Fine, livet leker igen och jag glömmer allt lagom tills det dimper ner en lapp i brevlådan. Avsändare var Cityakuten och brevet innehöll information om att centralen skickat tillbaka remissen till akuten och beklagade att de inte kunde ta emot mig. Akuten meddelade att inte heller de kunde ta emot mig för ett återbesök utan rekommenderade istället Sahlgrenskas akutmottagning som en möjlig lösning. Eftersom jag kände mig frisk lät jag det hela bero och levde istället lycklig och frisk utan att ha gjort något återbesök om det nu över huvud taget hade varit möjligt. Detta är vad våra politiker kallade för världens bästa sjukvård. Själv kallar jag det för ett totalt misslyckande. Vad hade en äldre och mindre uthållig person gjort? Kanske köpt en spade och grävt ner sig på egen hand utanför Kommunborgen?
Nu bar det sig inte bättre än att jag idag fick en tid för återbesök på vårdcentralen, levererad direkt av min brevbärare. Först fattade jag ingenting eftersom jag tidigare under dagen faktiskt gjort ett läkarbesök och inte kopplade detta återbesök till en smärre åkomma jag hade 1998. Efter ett kortare samtal med en riktigt trevlig och säkert näpen fröken på centralen kom vi fram till att de kanske skulle kontrollera vad de bokade in för tider, om inte annat så för att korta väntetiden för dem som verkligen behöver vård. Samtalet avslutades med att den näpna önskade mig välkommen tillbaka nästa gång jag behövde vård.

Shit, jag fattar ingenting. Har de gått en charmkurs med fördjupning i kundvård eller är det bara slumpen som har spelat mig ett spratt? Skall testa med att boka tid om några veckor så får vi se.

mickey.x:like.no.other haltar vidare i den allt grymmare världen. I nästa avsnitt skall jag berätta om min husläkarkvacksalvare.

Hisingen, den stora bromsklossen

Är det inte Majorna så är det Hisingen, i 9,3 fall av 10. Jag har tidigare propagerat för att förtöjningarna till Hisingen borde kapas så att fanskapet flöt bort på Nordsjön en gång för alla. Nu gör jag det igen. Kapa förtöjningarna och undanröj alla spår på landsidan som över huvud taget kan påminna oss om att det någonsin har legat en osedvanligt ond ö och skvalpat vid vår stad.

Invånarna är onda, industrin är ond och bönderna säkert likaså. Vid en snabb genomgång kan jag faktiskt inte komma på en enda sak av godo som vi behöver på denna platta och vedervärdiga spottkopp till ö, så varför då behålla den?

Den 27 maj skrev jag så här:
Jag vill ha öppet hav istället för bös utanför fönstret. Efter att ha detaljstuderat kartor och de geologiska förhållandena kan jag meddela alla att Hisingen egentligen inte borde ligga där den ligger. Ön har helt enkelt kommit fel och det är därför den har blivit till en bösö som mest förstör för oss alla. Någon eller något har placerat Hisingen där den nu ligger, platt på magen, av misstag. Den skulle någon annanstans, troligtvis strax sydväst om Falkenberg enligt mina beräkningar, och fel är ju som bekant till för att rättas till.

Detta var en dag av klarsynthet i mitt liv och nu när kampen mellan rött och blått dött ut är det dags att ägna sig åt lite mer klarsynthet kring de lokala problemen, tänkte jag.

En äkta sea side sight i Göteborg är det vi behöver för att glömma bort den grå industristadsstämpeln. I det stundande arbetet för att förverkliga SSSG, Sea Side Sight Gothenburg, är utan tvekan Hisingen den viktigaste klossen att bli av med.

Som punkt nummer två kommer naturligtvis nemos projekt med att dumpa Sten A Olson, parkeringar med mera rakt ner i älven så att vi efter detta kan anlägga de trevligaste strandpromenader där näpna damer kan strosa medans vinden mjukt smeker deras lekamens och lenar deras sinnen.

Punkt nummer två b handlar om att omvandla dagens anskrämliga håla, kallad Majorna, till en grönskande park vars prakt skall vara vida känd. Dess blomsters sköndoft skall bedöva var och en som visiterar parken så till den grad att de uppleva den högsta nivå av sagoberusning. Ett slags paradis i paradiset.

Låt oss bygga den Hängande Glasträdgården. Detta byggnadsverk skola bli pricken över staden och dess fullkomlighet. En iconic building så storslagen att den mest förhärdade brottsling faller i gråt och högst vördnadsfullt ber stadens borgmästare om syndernas förlåtelse. Låt oss sedan förlåta brottslingen så som det anstår en sant god medborgare att göra ty de skola aldrig mer hänfalla åt brottets ohyggliga bana.

Låt de näpna damerna regera på strandpromenaden. Låt de berusade kärleksparen regera i parken där de sakta glider fram på sina sagomoln. Låt männen sitta på glasterrasserna under lågmälda samt synnerligen givande samtal om livets mer väsentliga ting. Låt staden Göteborg och dess medborgare uppleva den glans som så länge har försakats dessa trogna undersåtar.

Allra ödmjukast, eder m.x:

Igår var det val

Jaha, så vaknade man upp till Burger King istället för folkets McDonalds, fast Burger King påstår sig ju vara för medborgarna nu för tiden och då måste ju alltid bli som det alltid har varit. Lite grann som röda Vodafone blev blå Telenor fast det egentligen inte var någon skillnad alls, nästan.

För mig personligen i egenskap av professionell dagdrivare utan någon som helst form av bidrag eller understöd torde skillnaden bli noll och intet. För en del andra blir den säkert större än noll och dessutom av mer angenäm eller obehaglig karaktär.

Tiden får utvisa vad de vise i alliansen har sopat under mattan och mitt sikte är vridet lite åt höger från och med idag för det kommer med all säkerhet bli ett nytt namn på Bodströmsamhället och lite nya ministrar att spy galla över. Den där Fredrik R. har ju faktiskt klarat sig från spott och spe men nu är det slut på den lille X:arens smekmånad. Känner redan att en familj med två politiker, tre barn och utisar som arbetskraft i hemmet är en riktig liten negerboll att sätta tänderna i, som folkpartiet säger.

Låt oss nu hoppas på att Burger King kopplar på ett riktigt gott kundvårdsprogram och inte går samma öde till mötes som den självhelgonförklarade Panos Persson med bisittare gjorde.

Hemma på min gata är det mörkblått med 77,3 % för Burger King och enkom 19,4 % för McDonalds. Blankisarna var rätt normala 1,6 % och valdeltagandet 84 % vilket innebär att jag fick hela 16 % i detta val och det är jag glad för. Får väl inhandla och äta en Whopper Pepper på gatan för att invagga grannarna i den vanliga och trygga folksäkerheten. Ni som inte kom till soffan igår är välkomna på en Whopper Meal istället, men bara så länge ni klär er propert och äter med mig på trottoaren.

Nu skall jag se om jag kan hacka mig in på ModNet, eller vad det nu heter, och gräva fram lite snusk till morgondagens smörgåsbord. Kanske heter det ÅlNet?

mickey.x:like.no.other seglar vidare på det blå havet mot en ny vår och röd himmel.

Idag är det val

Politiker är snabbmatens representanter i vårt samhälle och står för en del av makten. Den övriga makten kan vi inte välja utan får den serverad på lite halvsjaskiga eller rätt sjysta restauranger. Går vi in på sidogatorna hittar vi den bra maten på de bättre filosofernas finbord, men det finns inget öppethållande för dem som inte tänker mycket och väl.

Idag kan de medborgare som så önskar välja mellan McDonalds och Burger King, personligen bryr jag mig inte så mycket om ifall det slinker ner en Big Mac eller Whopper för det förändrar inte läget för verkmästaren i magen.

Snabbmatskedjorna är förvillande lika varandra i sitt utbud och det som är mest slående är att de försöker klara sig själva innan de ser till att min mat blir bättre. Det skulle till och med kunna vara så att en övervägande del av personalen på dessa företag skiter fullständigt i kunderna så länge de får ut sin lön, bonus och ledighet på rätt tid.

Denna totala oförmåga eller rättare sagt oförståelse för kundvård resulterar i att inget av de stora företagen tycks kunna ta en riktigt stor del av kakan och det är ju på sätt och vis tur. De lider också av dåligt självförtroende vilket resulterar i att det erbjuds ungefär samma saker på de olika sabbmatskedjornas menyer. Lite ketchup här och senap där får i varje fall inte mig att slå frivolter av förtjusning.

Oavsett om det handlar om matkedjor eller politiska företag är kundvården nyckeln till att lyckas i framtiden. Idag finns det ingen som vet vad kundvård är inom dessa företag som påstår sig servera det jag behöver och vill ha. Så länge jag inte känner mig vårdad vill jag inte heller ha med dem att göra.

Därför har jag idag dammsugit soffan, puffat upp kuddarna och dukat upp soffbordet med diverse läckerheter som skall inmundigas under förtjusta utrop under dagen och kvällens gång. Ni som vill hälsa på är välkomna men ni andra kan ju alltid gå på McDonalds eller Burger King. En del av er kommer säkert att sätta den friterade potatisen i vrångstrupen men det är ju en risk man får ta när man går på snabbmatkedjornas reklamtrick.

mickey.x:like.no.other som nu borrar ner huvudet i en skön kudde. Låt oss höras en annan dag kära medborgare.

mickey.x:broadcasting

Idag presenterar mickey.x:broadcasting ett litet klipp som har fått titeln 911 Simsalabim.

och nu fungerar klippet också...

Public Service TV är död

Sveriges Television är inte längre vad det borde vara. Skillnaderna mellan SVT och de reklamfinansierade kanalerna har försvunnit och med det också behovet av att betala TV-licens.

Jag betalar för mina övriga kanaler och har betalt för SVTs kanaler i alla år, ett slags av staten påtvingad betal-TV. Men om SVT inte längre vill bedriva en god journalistik utan istället se till tittarsiffror kommer snart det ytliga att ta över helt och hållet, och varför skall jag betala för en TV jag inte vill se på?

I dagens DN Debatt finns det en liten text om detta som ett ganska stort antal SVT medarbetare har undertecknat. Det som de vill framföra kanske kommer i bakvattnet eftersom inlägget är så till den grad uselt formulerat att man kan börja fundera på om dessa personer bör ha anställning inom public service över huvud taget.

Sakfrågan kvarstår dock i all sin avklädda erbarmlighet. Vill vi ha god journalistik eller nöjer vi oss med goda tittarsiffror? Naturligtvis skall SVT ta hänsyn till båda delarna men det måste finnas ett stort mått av försiktighet när det gäller att närma sig hor för att erhålla höga tittarsiffror. Jag betalar min TV licens för att få god journalistik i kombination med en trygg nyhetsförmedlig. De som tror att jag betalar min TV licens för att få många såpoperor tror fel.

Christina Jutterström och hennes rövkyssare Leif Jakobsson borde och skall, utan dröjsmål, förpassas till vedhuggarna i de Norrländska, taggtrådsomgärdade distrikten, för att renas från tittartoppens farsot.

Mickey.x:like.no.other kommer inte betala nästa licensavgift och den pejlare som entrar ringklockan åker på en rak höger.

Jan Guillou och okunskapen

En man med pösmunksfasoner, osedvanligt stort självhävdelsebehov och en personlig syn på sig själv som Rambos gudfar är faktiskt helt okej för mig. Det är så herr Guillou vill framstå för oss andra och vårt samhälle säger ju att det är upp till var och en så länge man inte steppar utanför linjen.

Att en man som börjar få gubbvattniga ögon och glömmer bort var han lagt läsglasögonen också är lite konservativ i fråga om att ta till sig de nya mediakanalerna såsom TV och Internet har jag också full förståelse för. Det är jobbigt att ta till sig ny kunskap och när man som i Guillous fall börjar känna hur döden flåsar en i nacken är det lätt hänt att man håller fast vid det halmstrå man känner sig trygg med.

Guillou är en intelligent medborgare bland många andra och har därför helt naturligt utnyttjat sitt kändisskap för att påverka andra medborgare. Det gör alla intelligenta medborgare när de får chansen.

Däremot kanske denna herre inte riktigt har grepp om på vilken nivå han befinner sig. Jag misstänker att han tror att han får uppdrag av den stora reklamfinansierade TV-kanalen för att han är så himla smart, så himla macho och helt enkelt något av en gud för den lille mannen. Så är det tyvärr inte Guillou. Du får uppdraget för att du är intelligent och påläst men framför allt för att du är en kändis. En veckotidningsfigur sitter helt enkelt fint i studion när man säljer annonser.

Guillou är för djupgående journalistik där journalisterna tillåts att arbetet tar den tid det tar. Det är jag också, för det är bara den typen av information som börjar likna sanningen på allvar. Samhället kunskapsurholkas lite för varje dag våra glättiga medier med hårt hållna journalister producerar och levererar informationsflödets snabbmat. Smakar halvtaskigt och är ofta fel.

Men nu kommer vi till denne herres största brist. Hans personliga ovilja eller rent utav oförmåga att tillgodogöra sig information från den största kommunikationskanalen Internet. Detta diskkvalificerar Guillou totalt som en opinionsbildare. Han blir en galjonsfigur bland alla andra kvasiintellektuella figurer. Hans inblandning i ett förlag vars ägare totalt vill strypa allt vad fritt informationsutbyte heter gör inte saken bättre. De kallar sig för Pirater när de i själva verket bara vill suga ut pengar för egen vinnings skull. Det är inte fel att suga ut pengar, det är så att säga grundvalen i vårt samhälle, men det är väldigt fel att utge sig vara något helt annat än vad man är.

Hur gör då Guillou för att komma ut ur denna sirap som hans lekamen sitter fastklibbad i? Jo, han talar om för oss medborgare att TV och Internet inte är bra. Han säger rent ut att Internet är till för dumskallar medan han själv läser Stockholms kvällstidningar. Han börjar med att läsa kvällstidningarna för att få en sammanfattning av de glättiga nyheterna så att han efter det kan koncentrera sig på ett par morgontidningars mer kulturella inslag. Undrar vilken verklighetsbild det ger herr Guillou?

Nä, nu är det dags att plocka bort honom från det mer offentliga livet och skicka honom med enkelbiljett till de djupa skogarna. Låt honom sitta och älta sina åsikter i en timmerkoja. Låt honom arbeta med det han är bra på, men se för guds skull till att han inte kan pracka på den mindre intelligenta medborgaren några som helst sanningar då denne man själv börjat förneka sanningen.

Jan Guillou har förvandlats från en frisk tiger till en åldrandets förlorare.

mickey.x:like.no.other förnekar verkligheten men samtidigt värnar han om ett öppet och kreativt tänkande istället för herr Guillous döden-flåsar-mig-i-nacken-bakåtsträvande-svartvita-värld.

Spårvägen och Göteborgstriangelns återbäring

Käre läsare, skulle du mot förmodan inte ha läst mina tidigare inlägg om Spårvägen och Göteborgstriangeln rekommenderar jag dig att klicka på denna länk Göteborgs Spårväg och läsa de äldre inläggen först. m.x:

Nu är smeksommaren slut för Spårvägen. Nästa alla har återgått till sina arbetsplatser i raka led och sliter nu med att hitta rätt färdvägar och tidtabeller som eventuellt skulle kunna passa dessa färdvägar. De som redan har planerat färdigt och varit ute för att praktisera sina planerade resor reser mest runt i taxi på Spårvägens bekostnad. Resegaranti kallar de visst detta och det kan ju vara trevligt att komma till jobbet någon gång ibland, det är ju så lätt att bli bortglömd i dagens anonyma samhälle.

Den som mot förmodan minns hur linje två brukade rulla genom Annedal och dessutom skulle ha gillat detta har också något att se fram emot. Tvåan come back! (Personligen tror jag faktiskt inte att det finns en enda människa, som någonsin har bott i närheten av ett spårvagnsspår, som vill ha tillbaka skräpet igen.)

- Hallå, hallå, hur kan tvåan göra come back, den är ju tagen av Göteborgstriangeln!

- Återbäring min käre vän, återbäring, Göteborgstriangeln tog helt enkelt för mycket vagnpark under våren och har därför bestämt sig för att skicka tillbaka tvåan. Komplett med passagerare, drivare och hela klabbet. Det kan du tacka eller tracka mickey.x för, för det var han som ringde upp Triangeln och påpekade felet.

Nu är ju detta Göteborg så det handlar inte om folk som varit borta i hundratals år. Nä, denna tvåa försvann enligt uppgift på eftermiddagen den 9 september 1996 och av en ren slump råkar det ju vara på dagen tio år sedan.

Enligt säkra källor tänker Spårvägen skicka dit kontrollanter och se till att packet betalar för varenda minut de suttit och slitit på sitsarna. Jag skall skicka dit en hel stab av juridiskt bevandrade personer som, om nöden så påtvingar, skall banka skiten ur kontrollanterna. Verbalt eller fysiskt spelar ingen roll så länge åker på däng för detta ohemula tilltag av regelboksföljande. Kontrollanter har helt enkelt inte fattat att regelböcker skrivs för att man skall kunna tänja på reglerna inte för att man skall följa dem.

Det kommer ju att bli en ganska lycklig tilldragelse för de återkommande och deras anhöriga kan man tycka men vid närmare eftertanke tror jag inte att de är så bra att de kommer tillbaka. Frugan har gift om sig eller gängat andra gubbs i tio år. Gubben har sålt både radhus och barn för länge sedan och sitter nu i en park och glor med en pava Renat dinglandes i ena näven. Den unga killens polare har gängat till sig och bor nu i radhus och kommer inte visa särskilt stort intresse för dennes fina uppslag om hur man skall fördriva tiden. Den unga tjejens polare vill inte prata med henne eftersom hon varken har rätt nyans eller längd på maskaran. Lillebror, som inte var med på vagnen, har plötsligt blivit storebror och storasyster har blivit en gammal käring.

Nä, det vore nog bäst om Spårvägen tackade nej till Triangeln och istället föreslog en smärre ekonomisk ersättning för den tid som gått. En slags långtidsleasing av vagn, drivare och passagerare.

- Behåll skiten men betala för dig Triangeln, säger jag bara.

Vi medborgare som bor och lever våra liv i Göteborg är inte intresserade av att få återbäring från Göteborgstriangeln och Göteborgs Spårvägar. Vi har redan bearbetat den stora och svåra sorgen efter tvåan, så lämna oss nu i fred edra ynkliga bastarder.

mickey.x:like.no.other lider av inspirationsbrist och därför blir det inte så mycket skrivet just nu.

Du är torsk grabben

Var tredje torsk är svartfiskad i Östersjön. Fiskarna talar naturligtvis inte om att det är fulfisk i lådorna. Uppköparna har grava synfel och förstår inte vad folksnackar om för de har aldrig hört talas om svartfisk. Handlarna bryr sig inte utan säljer fisken så länge kunderna efterfrågar varorna.

Detta fiske är helt ohållbart om vi vill att nästa generation skall kunna äta torsk. Ifall fiskare och handlare inte tar sitt ansvar får vi konsumenter ta pengarna ifrån dem, eller rättare sagt sluta att förse dem med pengar. Det funkar lika bra som att tala om för en politiker att han inte får bestämma mer om han är dum.

Därför är det dags för dagens andra uppmaning till bojkott.

Bojkotta all torsk i handeln!

mickey.x:like.no.other

Marita Ulvskog och Panos Persson

Socialdemokraterna har valt att förstöra hela avslutet på valkampanjen inför valet 2006. De tar inget demokratiskt ansvar utan väljer att försöka vinna valet på pajkastning, vilket mycket väl kan lyckas.

Detta är lika illa som Folkpartiets spionmetoder, om inte värre, men det finns inte så mycket mer att vänta sig av våra yrkespolitiker eftersom de inte finns till för oss utan vi för dem. Skit i folket och se till att vi vinner valet är helt uppenbart Panos Perssons nya stil.

Vad spelar det för roll om vi inte har folkets äkta mandat i kommande fyra år, det behöver vi inte låtsas om. Som medborgare har jag dock åsikter om denna metodik. Visst håller alla partier på att avveckla grunderna i vår demokrati och yttrandefrihet men att helt öppet visa föräkt för medborgarna ger i vart fall mig dålig smak i munnen.

Detta gör en bojkott av valet 2006 än viktigare.

Röstar du som enskild medborgare i riksdagsvalet har du också accepterat att storebror får göra precis vad han vill med dig och ditt liv.

Bojkotta riksdagsvalet 2006!

mickey.x:like.no.other

Steve och Martin

Steve Irwin har stuckit ut huvudet för sista gången. Han var utan tvekan den mest tokiga naturfilmsnubben på jorden och det han producerade var minst lika dåligt som Rex Hunts fiskeprogram.

Men de slog bra i vårt glittriga samhälle och det är ju beklagligt för hans anhöriga även om de nog var lite mentalt förberedda på att det förr eller senare skulle gå åt helskotta.

I min värld fanns det bara två personer som kunde hota min 100 % manlighet. Steve Irwin och Martin Timell. Nu är bara Martin kvar bland oss andra och det är illa nog. Denna hemska och ohemult ogenerade timmergubbefjant förstör för mig, i mitt liv.

När jag bygger en eldstad i skogen har Martin redan byggt ett helt tegelbruk. När jag spikar upp en tavla på väggen har Martin redan målat om hela rummet. När jag snyter min snoriga näsa har Martin redan gett sig själv en helkroppsmassage. Detta är fel, det skall inte vara på det viset.

Att jag sedan sitter och grillar en läcker middag vid min eldstad medan Martin staplar tegelstenar är fint. När jag har hängt upp min tavla och sitter och beundrar det kulturella värdena i livet sitter Martin och väntar på att färgen skall torka, och det är också fint. När jag återgår till mitt kreativa leverne och skriver denna text sitter Martin i en fåtölj och ojar sig över hur ont han har i alla masserade muskler, det är fin fint.

Martin är en fjant.

Låt oss nu begrunda Steves öde ett tag och ta lärdom av hur man skall bete sig i naturen, om inte annat så för att överleva.

En liten brasklapp vill jag lägga till denna text eftersom det är Aftonbladet som är källan så skulle det ju faktiskt kunna vara så att Steve inte alls är död utan att det enbart handlar om löpsedlar, man vet aldrig när man har med Gerdin att göra för i hans värld finns inga etiska spärrar så länge det vankas sekiner bakom knuten.

mickey.x:like.no.other känner sig friare när höstens klarhet glider in i verkligheten

Anders Gerdin är en festlig grabb

Chefenredaktören på Aftonbladet har en spalt där medborgarna kan ställa frågor av karaktären förbannad, glad och upprörd. Det tycker jag är fint. Grabbens svar däremot är skrattretande och efter fem minuters läsning kan jag bara konstatera att samma grabb är osmakligt oförskämd mot dina läsare. Det tycker han säkert bara är en cool stil.

Att Aftonbladet under många år drivit en ren sensationsjournalistik som inte har mycket med journalistyrket att göra vet alla som är läskunniga och har baskunskaper i svenska språket. Men att de har en chefenredaktör som är så dum att han försöker försvara det hela som god journalistik visste jag inte.

Typen svarar oftast ”jag håller med” när medborgarna gnyr och beklagar sig över innehållet i något de självmant inhandlat för surt förvärvade sekiner. Att medborgarna som gnäller är lite bakom flötet begriper till och med jag men att herr redaktören var ännu dummare som svarar, och dessutom ger än dummare svar, begriper jag inte.

Nä du chefenredaktören, ta och koppla på en sökfunktion som alla dina konkurrenter har haft sedan barna hedenhös tid så att vi läsare kan hitta nyttig information istället. Sedan vill jag också passa på att ge dig veckans dummypris för all den reklam ni har lyckats kleta ner sidan med. Ni leder utan tvekan i Sverige. Fortsätter ni i samma tempo med att öka reklamytan kommer vi snart inte behöva besöka sidan över huvud taget eftersom den då kommer att försvinna upp i sin egna lilla server för att aldrig återkomma. För att inte tala om att man får lika mycket reklam trots att man betalar en slant för att få utökad tillgång till ert material.

Visst är vi dumma, vi medborgare, men inte riktigt så dumma som ni tycks tro på redaktionen.

Mickey.x:like.no.other står naturligtvis till herr chefenredaktörens förfogande. Bara han slänger upp stålarna på bordet skall jag skriva precis vad han vill.

Tänk vad jag har missat i livet

Det kan tyckas att man skulle kunna klara sig utan en bensindriven mixer. Visst, jag har ju klarat mig i 43 år utan en dylik tingest men hur erbarmligt har mitt liv inte blivit i jämförelse med ett liv som hade haft en bensindriven mixer som en av de mer vitala hörnpelarna? Om jag bara hade haft denna tingest skulle jag ha varit Storkung på alla konstiga fester ute i skogen som jag har varit på genom decenniernas lopp.

Vad skall man med en bensindriven mixer till om man ändå inte har is? Mitt liv skulle ha varit mycket bättre om jag hade haft en bensindriven mixer och en bensindriven ismaskin. Då skulle jag inte bara varit Storkung utan också den självklara mannen att tala med, i skogen.

Men då jag numera inte går på sådär hemskt många vilda fester mitt ute i skogen där det inte finns två hål i väggen hoppar jag över dessa små tingestar och koncentrerar mig istället på att behöva bära så lite som möjligt. Helst av allt skulle jag aldrig bära på någonting, allt skulle bara finnas där när jag behövde det eller så fick man vara utan det. Inte så mycket att grubbla på faktiskt.

Tror jag skall ta och besöka Stubben där det inte finns två hål i väggen men inte heller vilda fester så det behövs inte heller några bensindrivna mojänger. Ved och Kelly Kettle duger gott åt oss som inte gör någon nytta i skogen utan mest betraktar det som är värt att betraktas och som bör betraktas. Betraktande är gott eftersom det ger tid över åt reflektion vilket i sin tur ofelbart leder till sinnesro. Mm, det får bli Stubben på tisdag säger skämtarna på SMHI.

Kanske skulle jag ta och köpa en sådan däringa bensindriven mixer ändå för då skulle jag kunna sätta mig på gatan utanför nemo och dra igång skiten vid halv fyra varje morgon, fixa en drink, skråla, sjunga och dra djupa halsbloss. Varför nu detta? Jo-ho-ni, det skall jag tala om. Inom kort kommer då nemo i rent raseri att slänga ut sin nya fina telefon på mig som jag snabbt fångar upp med min väl dolda baseballhandske varefter jag med blixtens hastighet stämmer upp min redan väl insjungna pipa på högsta volym och beordrar honom att slänga ner laddaren också. Den bensindrivna mixern är billigare än telefonen och då kan jag fortsätta med det depraverande levernet i sus och dus samtidigt som jag tokbloggar till er, mina kära läsare.

Vän av ordning skulle kunna invända mot att detta är en mindre just behandling av nemo. Förvisso är det så men livet är inte rättvist och i detta enskilda fall uppstår faktiskt en vinna-vinna-förlora mojäng. Jag vinner, ni vinner och nemo förlorar. Jag är nästan övertygad om att nemo kommer att böja sig för massans vilja med högt hållet huvud.

mickey.x:like.no.other har en plan som skall sättas i verket direkt efter hemkomsten från Stubben

Ofrivilliga rötägg

Satt och funderade lite kring vad som händer när barn inte lär sig de grundläggande värderingarna i samhället. Vad som händer när föräldrarna inte orkar bry sig om att lära ut eller själva inte besitter kunskapen så att de helt enkelt inte kan lära ut vad som är rätt och fel till sina egna barn.

Orsaken till att jag började fundera på detta var en artikel om en grabb som blivit nedgrävd i sandlådan och sedan fått munnen fylld med sand av sina goda och människoälskande kamrater. De aktuella barnen var i tioårsåldern och således i princip färdigformade för resten av sina liv. Det är illa när de inte ser gränserna i den åldern, mycket illa. I just detta fall, jag uttalar mig till skillnad från många andra gärna i enskilda fall, slutade det hela ganska bra eftersom pojken fortfarande lever. Ser man till händelsen som sådan kan man dock ana sig till att det hela handlade om en mycket smal linje innan det hela hade gått över styr helt. Nu slutade det med sand i lungorna och tillfälligt (?) nedsatt syreupptagningsförmåga vilket bara det är själ nog för att skicka patrasket och deras föräldrar till norrland för vedhuggning och grundutbildning i vad som är rätt och fel.

Egentligen är ju inte livet så svårt att få ihop, om man ser till de stora grejerna. Lära sig vad som är rätt och fel, ta ansvar för sig själv, ta ansvar för ett förhållande och ta ansvar för sina barn. Klarar man detta kan man dö med ro.

Man kan säga att de felande länkarna för en del medborgare är en trestegsraket i allt gravare fel.

En del klarar inte av att ta ansvar för sina barn och i regel har de då även missat biten med att ta ansvar för det föreliggande förhållandet.

En till synes allt vanligare företeelse om man skall se till antalet separationer i samhället är att man inte tar ansvar för sig själv, populärt kallat att bli vuxen. Naturligtvis blir det näst intill omöjligt att ta ansvar för barn om man inte klarar av de två stegen i ansvarstrappan som ligger före.

Alla dessa brister i ansvarstagande är ju mycket allvarliga och resulterar i stora kostnader för samhället och stort lidande för de drabbade.

Det tredje steget är dock det som borde oroa oss mest för den dagen det börjar vandra runt ett större antal individer utan kunskap om vad som är rätt och fel i det samhälle de lever i har vi problem, stora problem. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas individer som ställer sig utanför samhällets normer, populärt kallat rötägg, och det får vi leva med eftersom det är en bit av kakan i vår samhällsuppbyggnad. Vad som är än värre är ju när det finns medborgare som helt enkelt aldrig har fått en chans att lära sig vad som är rätt och fel, populärt snart kallat ofrivilliga rötägg.

Man ägnar idag ganska mycket energi i våra förskolor och skolor åt att lära ut vad som är rätt och fel till barnen. Detta är naturligt då barnen oftast vistas en tämligen stor del av sin vakna tid på dessa institutioner. Problemet är bara det att de sedan kommer hem till familjens lugna vrå där dessa regler inte alltid gäller.

Det självklara är inte längre klart i alla familjer och de blinda leder de blinda mot stupet där samhället måste stå och ta ansvaret för det som tidigare har gått snett. Låt oss hoppas att detta sker innan antalet medborgare som gått vilse i livets första steg blir för många. Låt oss hoppas att det sker innan det blir vardagsmat att läsa om barn som mördar barn i tidningarna.

mickey.x:like.no.other trallar vidare i livet helt omedveten om verkligheten