det kalla kriget förs på en hög diplomatisk nivå där parterna igår träffades för en inledande fredsförhandling. själv ställde jag inget större hopp till motpartens välvilja men plockade ändock fram all den diplomati som finns väl inlärd.
vi befinner oss på nivå ett fortfarande men efter gårdagens förhandling beslutades det enhälligt att nästa diplomatiska utspel skall ske på nivå två hos den verksamhetsansvarige.
den första nivån är klassföreståndare med eventuella hjälplärare och kan problemet inte lösas här flyttar man upp till rektorn, den verksamhetsansvarige, för nästa rond. skulle inte detta hjälpa får man fortsätta till kommunen som äger den verksamhetsansvarige och så vidare i några steg till bland olika ägare. vill det sig riktigt illa hinner man själv bli pensionär och barnen civilingenjörer innan man kommer fram till gud. med andra ord behöver man ha en smart plan b som inriktar sig på att lösa det praktiska för det eller de drabbade barnen. lämpligen för man krig på plan a. empati och praktiskt problemlösning står på plan b dagordning.
redan efter den inledande artighetsronden insåg jag att även motparten bestämt sig för att köra med öppna kort och god diplomati. mycket glädjande och minst lika oväntat då jag i förväg misstänkte att det skulle vara en hård vägg jag skulle få äran att banka på. icke sa nicke denna dag.
jag började med att förklara min oro, samma oro som jag beskrivit i det inledande brevet, för situationen i klassen och de fall av, som jag från min position som åskådare uppfattar det, kollektiv bestraffning som förekommit i klassen under höstterminens inledande fas. detta var ett djärvt tilltag som diplomat men jag körde på intuition och det visade sig att det var precis denna frågeställning de förväntade sig från mitt håll, om än något mer pang på rödbetan så att säga. med ett öppet kroppsspråk kunde jag sedan styra resten av mötet med, vad jag tror, mycket mer öppenhjärtiga svar än vad som från början var ämnat för mina öron.
mina värsta farhågor rörande de oroligare elementen i klassen besannades och de är naturligtvis bristen av styrande, eller möjligheten till att styra som verksamhetschefen gett sina kära undersåtar, som gjort att bägaren runnit över vid ett par tillfällen. påföljden har blivit ett par mindre lyckade beslut som faktiskt har resulterat i rena fall av kollektiv bestraffning. inte acceptabelt för mig som förälder men till viss grad väcks en empati gentemot den arbetssituation dessa personer lever i, i deras och min sons verklighet.
likt en småskolelärare kände jag mig sedan tvungen att förklara för dessa veteraner inom skolväsendet att det faktiskt medför vissa effekter på dem som straffas utan att ha gjort ont. att sedan vid upprepade tillfällen utsättas för samma typ av bestraffning utan att ha gjort ont faktiskt kan få menliga följder eftersom man vid varje enskilt tillfälle naggar lite i kanten på de drabbades självförtroende. man missar också mycket viktiga pedagogiska värden i den grundläggande utlärningsprocessen om vad som är rätt och fel. hur sjutton skall en åttaåring få en klar och riktig bild av rätt och fel om deras förebilder i skolan handlar fel?
jag fick faktiskt efter denna monolog höra något så ovanligt som en uppriktig ursäkt för den behandling som min son utsatts för. tyvärr räcker ju inte detta eftersom jag mycket klart kan se liknande situationer i framtiden så länge man inte löser de grundläggande problem som skapar en oro i klassen med påföljande mycket höga belastning på personal och drabbade elever.
när jag belyste denna farhåga och talade om alternativ såsom att flytta mina barn till annat läroverk blev jag inte emotsagd. tvärtom talade deras kroppsspråk om för mig att detta kunde vara ett alternativ som måste kvarstå högt upp på dagordningen i plan b. en absolut nödutgång men fortfarande något som måste beaktas och kanske blivandes den enda realistiska lösningen i slutändan. ett högt pris för barn och föräldrar men kanske nödvändigt för att i slutändan uppnå ett gott resultat.
samtalet tog även en sväng runt den negativa stämning som allt som oftast kan uppstå när personal och elever vistas under pressade förhållanden. detta resulterade i att ett löfte lämnades om att samtliga lärare som är inblandade i klassen skall ägna mer tid åt de elever som beter sig så som normala åttaåringar skall bete sig. att plocka bort fokus från det negativa kan skapa stora effekter i gruppen, under förutsättning att de är kapabla att genomföra detta. jag har vissa farhågor då vi talar om lärare med mycket lång inlärningstid bakom sitt nuvarande agerande.
under samtalets gång får jag bekräftat det som jag tidigare trott. inget ont i nuvarande lärare, de gör med all säkerhet det bästa de kan, frånsett kollektiv bestraffning. problemet ligger i att man har ett mycket fåtal elever, 2.5 närmare bestämt, som ligger till grund för det rådande läget i klassen. samtidigt släpper inte den verksamhetsansvarige till de resurser som krävs för att få skutan att gå rätt i vattnet igen.
därför måste det diplomatiska spelet förflyttas till nivå två. plan b måste finjusteras och en god förundersökning rörande gällande regler och möjligheter måste skyndsammast genomföras. för er läsare som har barn i åldern upp till och med 18 år kan jag rekommendera ett besök på skolverkets webbplats där mycken information står till buds för den vetgirige.
eder m.x: återkommer när det blir dags för nivå två eller när något annat av intresse för rubriken dyker upp.
