kollektiv bestraffning – avsnitt 8

andra veckan, v36, höstterminen 2008.

måndag morgon och en lite trött pojke beordras till skolan fast han helst av allt nog legat kvar i sin säng. måndag eftermiddag och en ännu tröttare pojke, nu med feber, hämtas hem efter skolan. skrutt och skräp men det är säkert bra innan haren hinner över gräsmattan. läxan blev gjord i varje fall innan rullgardinen åkte ner. pojke hemma resten av veckan.

torsdag klockan halv sju, nja fyra minuter över halv sju om jag nu skall vara exakt, inträder jag i skolans matservering. det är det samma som det vi kallade bamba, men numera med något snällare tanter och bättre mat, på barna hedenhös tid. föräldramöte med inledande prateri av fruarna direktörer samt fru från trafikkontoret.

dramapedagogen (!) från trafikkontoret talade om hur bra det skulle vara om barnen fick gå den sista biten till skolan eftersom man på sådant vis skulle kunna lösa en packe med bryderier i en enda smäll, så att säga. antalet bilar, som av någon anledning alltid framför av totalt körokunniga eller trafikdårar, kring skolan är en fara för alla som inte sitter i bilarna, och det är ju inte bra. föräldrar har aldrig varit bra på att visa hänsyn till andra människor.

men om man släpper av barnen, i grupp, på ett lagom promenadavstånd försvinner ju detta problem i skolans närhet och samtidigt ökar de stillasittandes små krabaternas hälsa, man vinner en stor grad av ökad koncentrationsförmåga i skolan med hjälp av den friska luften. låter toppen men det vete fan hur man skall organisera det hela. känner mig lite utanför eftersom vi redan idag har lagom promenadavstånd och har utnyttjat detta i åratal.

sedan berättade fru dramapedagog om det faktum att pojkar som fyller tolv och släpps ut i trafiken skadar sig ganska ofta. nu är det inte så att dessa småligister med vett och vilje kör på allt som de ser omkring sig. nej, det kör faktiskt inte på andra över huvud taget, mer än ibland. vad det handlar om är singelolyckor där de små liven druttar runt lite hur som helst både på och vid sidan av vägen.

hur kan det nu komma sig att pojkar i denna åldersgrupp har en böjelse för singelolyckor? jo, det förhåller sig på det viset att de helt enkelt inte kan cykla ordentligt. de kanske har haft en cykel i massor med år men i regel är det inte någon förälder som ägnat dem någon större tanke, efter de att de vinglat iväg första gången utan att största till marken.

kära föräldrar, ni måste ut med era pojkar (tydligen kan flickor cykla redan från födseln) och träna dem i konsten att framföra en tvåhjuling samtidigt som man sträcker ut en arm och svänger. helst skall man göra detta innan man släpper ut de små i trafiken vid tolv års ålder enligt frun från trafikkontoret.

därefter var det en av direktörernas tur att tala om hur svårt det är att få en budget att gå ihop och allt annat som man får höra minst en gång per termin. tycker att det kan tala in det hela på elektroniskt media och skicka ut det som en pod-sändning som hugade föräldrar kan få lyssna på när de har sömnproblem.

vår kära liberala skolminister har dessutom infört nationella prov i årskurs tre. det tycker jag är bra. sedan har man återinfört betygen i grundskolan men för att ta det lite varligt kallar man det numera för skriftligt omdöme. kan också vara bra om man nu lyckas hitta/enas om en metod som fungerar. de liberala har inte talat om hur de vill ha omdömena utförda utan bara att de skall utföras. kanske inte fullt så smart, men ack så liberalt.

kulturskolans hövding talade sedan om att vi inte skulle förvånas över om våra barn kom hem och berättade att de suttit och nynnat på en slagdänga på mattelektionen. modern pedagogik är bra och jag har slutat att förvånas för mycket länge sedan. kör hårt kulturskolan, låt lärarna gala också!

lpo-94 är det som gäller och just våra barns skola är toppen, för alla, och den åldershomogena undervisningen nästan religiöst bra. det är i varje fall vad direktörskan vill att vi skall tro. vete sjutton om det är så bra som det är idag men vem är jag att uttala mig? det enda jag offrar på deras spektakel är mina egna barn, ni vet de där som med hjälp av sin skolpeng betalar direktörskans lön, som är mindre uppskattade kunder i rörelsen. inte för att mina barn skulle var jobbiga utan det faktum att det är barn som redan har gett dem sin skolpeng gör dem genast mindre intressanta på skolans ledningsvåning.

sedan kunde vi snabbt få veta att de var väldigt stolta över det faktum att det inte varit ett enda fall av mobbning under vårterminen. deras intensiva arbete mot mobbning har gett och kommer ge strålande resultat.

jag som har varit med i verkligen under vårterminen (enbart vid hämtning och lämning av barnen men det räcker gott i detta fall) undrar lite stilla hur ledningsplanets personal definierar ordet mobbning. skulle vara intressant att höra för helt uppenbart räknar man inte med gliringar som tjockis, din mamma är en hora, jävla lipsill etcetera som mobbning. man räknar tydligen inte heller det faktum att äldre barn ger sig på ett ensamt yngre barn, fysiskt. det kanske faller under ämnet ’personlig träning’, vad vet jag, men någon mobbning har det inte varit under vårterminen.

som avslutning kom husmor med chef upp på podiet och berättade om den fina mat de lagar. de gör de också även om jag personligen tycker att de har lite svårt att förnya menyn. sedan är det lite klurigt att veta vad barnen äter då rätterna allt som oftast har namn som korvgryta yokohama, röd fisk, goakyckling och andra helt ospecificerade saker som man inte ens kan gissa sig till vad skulle kunna vara. svårt att planera hemmamaten menar jag bara. kämpa på med god och näringsriktig mat och låt oss behålla våra fyra kockar och tre hjälpredor även i framtiden.

slut på direktörernas framträdande och förflyttning till respektive klassrum för fortsatt informationsflöde från respektive klasslärare.

eder m.x: som snart skall återvända till ämnet kollektiv bestraffning eftersom jag idag enbart hann med mobbning.

kollektiv bestraffning – avsnitt 7

så var det då dags för en ny klassföreståndare. ungefär samma skrot och korn som den på våren avtackade lärarinnan. lite tuffare, lite bestämdare och mer ordningssam än den förra är det första intrycket som kommer till mitt medvetande. det är nog bra med tanke på att lite ro kring studierna utan tvekan krävas i denna klass.

upprop med information om de hårda tider som väntar de stackars tioåringarna (de tycker nog i varje fall synd om sig själva) med fyra läxor i veckan och krav på en viss grad av studieframgång. som åhörare och betraktare tog det inte många sekunder att inse att den senaste läroplan som passerade framför denna kvinnas medvetande torde härstamma från sextiotalets senare del eller möjligtvis sjuttiotalet. detta behöver kanske inte, nödvändigtvis, vara helt fel om resten av cirkusen fungerar som den skall, tänkte jag lite grann för mig själv.

på torsdagen i förra veckan, terminens fjärde dag, skulle jag hämta barnen i skolan. dotter uppskopad i nedre korridoren och snabbt två trappor upp för att komma till fjärdisarna. vi var lite sena men eftersom pojkvaskern inte visat sig bar det av uppåt i läroverket. tio minuter försenade men lektionen pågick fortfarande. efter tjugo minuter kommer de halvsmå uttrippandes i korridoren. kollektiv kvarsittning för att några element inte uppfört sig visade det sig.

jaha, hur kommer det sig att en lärare bedriver denna typ av kvarsittning måntro? joho då, det fick jag en förklaring till på momangen; det var några elever som störde på lektionen och det tog tjugo minuter extra för dessa att komma tillrätta. dixi, sade fröken. mm, kanske bra att ta i med hårdhandskarna direkt, svarade jag. tackade för mig och styrde kosan hemåt.

på väg hemåt gick tankegången ungefär så här:

ja, ja, vi får väl se vad som händer den kommande veckan, för det behövs utan tvekan en ganska bestämd hand för att kunna styra upp gruppen, i helhet. men det här med kollektiva bestraffningar ger mig en konstig fadd, metallisk, smak i munnen som jag inte gillade. nästa torsdag, den 4 september, är det föräldramöte och då får jag väl ta upp ämnet igen.

eder m.x: som vid detta tillfälle var lite tagen på sängen, om än med kläderna på. fortsättning följer mycket snart.

kollektiv bestraffning – avsnitt 6

bättre sent än aldrig brukar man ju säga så nu skall jag fortsätta, även om jag är ett år försenad. har du inte läst tidigare eller inte kommer ihåg går det fint att klicka på länken ’kollektiv bestraffning’ nere till höger på denna sida. du måste sålla bort ett par inlägg som inte har det minsta att göra med denna skolsåpa. tror jag skall ta och lägga till ordet ’skolsåpa’ så att allt samlas under samma sökord. (fixat)

klassen delades således upp i två delar inför terminsstarten förra hösten. uppdelningen gjordes på ett mycket bra sätt av de personer som varit inblandade under årskurs två.

den nya verksamhetsansvarige på skolan verkade dock på något märkligt vis mer intresserad av att sola sig i glansen av tilltaget än av den verklighet detta skulle resultera i. nåväl, tiden får utvisa och till att börja med måste jag säga att det hela fungerade verkligt bra. i ett par veckor i varje fall för sedan började mina utspända paraboler uppfånga små signaler på en ny våglängd.

första bruset kom när jag flanerade över skolgården och hörde ordet fetto klart och tydligt i mottagaren. fetto är någon form av slang som betyder tjockis. detta behöver i och för sig inte betyda så mycket men det räckte med att vrida på huvudet och se uttalaren och mottagaren för att förstå att det hela handlade om ren och skär mobbning. naturligtvis är båda de inblandade medlemmar i sonens klass. klassen består efter delning numera av ett femtontal elever där kanske fem får kategoriseras som oroliga element.

det visade sig ganska snart att det i huvudsak var konflikter mellan de oroliga elementen i klassen som störde det vardagliga lugnet. de små utbrott av mobbing som uppstod, inom klassen, tog man snabbt tag i och det uppstod faktiskt något som skulle kunna betecknas som ett normaltillstånd, eller ett tillstånd så normalt man kan begära under förutsättningarna.

så gott som samtliga elever visade fortsatt mycket goda studieresultat under hela läsåret och lärarinnan drev sitt kall vidare med ny glöd då den orimliga arbetsbelastningen försvunnit. i det stora hela skulle man kunna säga att delningen av klassen hade räddat eleverna från en total katastrof under årskurs tre. bra jobbat av skolan på den punkten.

däremot gjorde man mycket lite för att lösa de grundläggande problemen, man nöjde sig med att dämpa symtomen och slå sig för bröstet från ledningens håll. lärarinnan i fråga, eller lärarinnorna i fråga eftersom det nu var två klasser, gjorde så gott de kunde med gruppdynamiken men de fick ingen som helst hjälp från annat håll, vilket jag tycker borde varit en fullständigt naturlig fortsättning på det arbete man inlett i och med att klassen delades upp i 3a och 3a. på denna punkt måste jag lägga in en brasklapp att det faktiskt kan ha förekommit någon form av hjälp som jag inte har kännedom om, kanske.

att man behållit samma klassbeteckning var enbart en signal och att man inte visste hur man skulle lösa denna bit i årskurs fyra och därför inte ville invagga eventuellt bryendes föräldrar i några falska förhoppningar. i praktiken var det dock två skilda klasser som fungerade ganska dåligt tillsammans under gemensamma lektioner såsom musik etcetera.

under vårterminer var undertecknad tvingad till upprepade kontakter med den verksamhetsansvarige eftersom de inte ville lämna besked om huruvida klassen skulle slås ihop igen till hösten eller om man skulle behålla den i de former man haft under läsåret. den nya ledningsansvarige visade nu med all önskvärd tydlighet att även hon är tämligen oduglig som ledare av skolverksamhet. huvudanledningen till att föräldrar vill ha information tidigt om hur det skall bli kommande läsår är att man, som förälder, mycket gärna vill kunna ta sin skolpeng och donera denna till någon annan verksamhetsansvarig, i någon annan del av staden.

den nya ledningen i skolan har under ett antal tillfällen under läsåret 07/08 visat en förbluffande oförmåga i att föra ut information, även i de fall man haft denna klar för sig så har man tigit som muren. för att slippa säga något så hänvisar man hela tiden till andra delar i verksamheten som måste bli färdiga innan man kan offentliggöra något och när man väl kan gå ut med informationen har man i regel också ’glömt’ bort att man skall göra det. fritt informationsflöde och god relation med föräldrarna som betalar deras löner är mycket lågt prioriterat.

sent om sidor kommer information ut, efter påtryckning, som meddelar att klassen inför läsåret 08/09 delas upp i två permanenta klasser; 4a och 4b. det talas även om att det fortsatta arbetet med att få till stånd två helt normala skolklasser skall fortgå under nästa läsår. vad detta arbete består i har jag än idag inte fått reda på, varken muntligt eller skriftligt.

vad som är glädjande med tanke på den rådande rubriksättningen är att det mig veterligen inte förekom någon som helst form av kollektiv bestraffning under det gångna läsåret.

hej då fröken och visst vi skall ha ett trevligt och givande sommarlov och vi tackar så mycket för att du inte gick in i väggen helt och hållet för ett år sedan utan i stället kämpade vidare och gjorde allt man kan begära av en klasslärare. trist att du har så själlösa chefer som inte räcker mer än till stövelskaften när det kommer till att bedriva en god verksamhet. såsen har så att säga skurit sig utan att kocken är medveten om det vilket inte är bra för restaurangen och dess verksamhet.

låt detta bli sammanfattningen av förra året så att jag snart kan fortsätta med avsnitt sju, lite mer i realtid.

eder m.x:

fler anslagstavlor i göteborg? pyttsan heller!

ingvar brattefjäll, projektledare på trygg vacker stad, har kommit fram till (troligtvis i samarbete med ett okänt antal kollegor) att de tjugotal anslagstavlor som idag finns tillgängliga i göteborg inte räcker till för att tillfredställa alla medborgare som önskar framföra ett budskap medelst denna medeltida kommunikationskanal.

detta resulterar i att de elake bland medborgarna sätter upp sina små alster på allehanda föremål såsom träd, buskar, papperskorgar, lyktstolpar, flanerande nyckelpigor eller vad de nu råkar få syn på med klisterburk och häftpistol i högsta hugg. så kan vi verkligen inte ha det!

nähä, tänker eder m.x: som i god medborgaranda börjar fundera på problemet. 900 000 invånare kanske behöver mer än tjugo anslagstavlor. vad använder man anslagstavlor till egentligen, i verkligheten, idag? är det goda eller onda medborgare som brukar dessa platta vindfångare?

frågorna blev snabbt många och jag började förstå vidden av den problematik som har drabbat ingvar och hans skrivbord. av någon för mig totalt okänd anledning har vi något som kallas för yttrandefrihet i sverige och det betyder visst att alla och envar kan säga och göra precis vad de vill, inom vissa gränser.

jag får till exempel inte kalla granntanten och hennes sjukliga dragning till kattsläktet samt utövande av agentverksamhet för okänd makt för idiot, tokkärring och medborgarmonster, så det gör jag inte. men jag kan få lov att kalla statsministern för virrpanna och lite annat som jag får för mig bara jag inte trampar på den osynliga gränsen som heter ’aja baja gubbe lilla nu har du allt ställt till det för dig igen’ för man vill ju inte ha fra och polisen på sin egna bakgård om man nu kan undvika det enkom genom att vara en snäll och god medborgare. nog om detta, vi är helt klart tvingade till att ta av våra skattemedel för att låta medborgarna kladda ner staden med sina åsikter. skrutt också.

men hur många medborgarkladdningar kan man förvänta sig per vecka? varken jag eller mamma sätter upp kladdlappar på staden varför vi kan räkna bort oss. 899 998 to go. hm, det kanske kommer att ta en stund det här tänkte jag. jag tar och gissar istället.

en jädra massa kladdiga medborgare känner för att kladda till det titt som tätt. men de är inte helt kravlösa varför det knappast fungerar med att sätta upp en gigantisk tavla mitt ute i skogen, i närheten av stubben. nä, kladdplatserna skall sitta i city, just där de oskyldiga små lammen till medborgare går runt totalt ovetandes om den nya påverkan som är på väg, där skall tavlorna sitta.

järntorget är en populär plats för kladdarna, det har jag sett med egna ögon under lång tid. för övrigt är järntorget en ganska trist skapelse som jag lätt kan offra för att bibehålla yttrandefriheten. drottningtorget är likaså en misslyckad skapelse. götaplatsen är ganska trist men lite för nära min egna borg för att komma ifråga, vem vill ha kladdande medborgare utanför badrumsdörren?

låt se, vi bygger således 150 000 kvadratmeter kladdplank spritt på följande platser; järntorget, drottningtorget, gustav adolf torg, hjalmarbrantingsplatsen, väggarna runt frölunda torg och hela angereds centrum får bli ett enda stort kladdplank. efter färdigställandet får sedan ingvar och hans stab se till att det är snyggt och prydligt i dessa nya yttrandeområden.

som ett förslag, men detta är enbart ett förslag, lämnar jag en motion till trygg vacker stad om att en beroendeundersökning också skall inledas. det kan ju vara så att det i själva verket handlar om ett mindre antal medborgare som är beroende av att kladda ner staden med allsköns lappar. skulle det vara på det viset så är det ju inte heller lämpligt att vi uppmuntrar dem i sitt beroende. kommunen vill ju inte vara möjliggörare utan borde, utifall att det är på detta vis, genast plocka bort varje möjlighet för medborgarna att yttra sig med hjälp av kladdlappar på stadens gator och torg.

låt medborgarna istället gå runt och förkunna sina budskap så som man gjorde redan på jesus tid, medelst stämbanden. det blir ett jäkla oväsen men å andra sidan behöver man inte ha en hel bataljon med beredskapsarbetande ungdomar för att städa upp efter packet. dessutom lär de bli hesa och tysta tämligen fort varpå gaperiproblematiken löser sig av sig självt.

äh, vi gör så med en gång. förbjud allt vad kladdlappning heter och låt medborgarna göra sig hörda medelst gapning istället för nya plank.

eder m.x: