Helvetesresan 2006 och återkomsten

Strandtistel, Eryngium maritimum.

God dag kära medborgare. Jag har återkommit till verkligheten. Jag kommer troligtvis aldrig att åter bli den jag var tidigare och saknar redan glädjen och saligheten i det gamla livet, det jag hade före Resan.

För de flesta ter sig Bohuslän och dess kustlinje som ett förrum till paradiset. Det är inte sant. Det är bara en fan så stenig kustlinje. Det är salt i vattnet som orsakar stor smärta i de sår havets olika beståndsdelar utan undantag ger alla som är dumma nog att hoppa i vattnet. Jag är dum nog för att göra detta och har således också gjort det. Får nog amputera vänster ben strax nedanför knäskålen innan veckan är över. Är troligtvis något slags havets HIV eller H5N1 som har drabbat benet, men värre har jag varit med om.

Vi blev ett tjugotal som i slutändan inte hade kurage nog att hålla oss borta från min store fader och hans tokerier. Tänk er själva vad följderna skulle kunna bli när man samlar ihop en så stor grupp där flertalet bär en genuppsättning som är snarlik min egna. Bara tanken är skrämmande så ni skall allt vara glada att ni slapp se och deltaga i verkligheten.

Till min stora förvåning tycks min genuppsättning i år muterat och spottat ut tre jyckar som kom travandes till båten. Jag tycker, efter en hel barndom med dylika djur, att de gör sig bäst någon annan stans än där jag är. Så blev det inte i år men de höll sig lugna eller så var de helt enkelt skolade i det militära. Jyckar suger, så enkelt är det, även om de är lugna.

Varje år färdas vi med skuta till en och samma buske ute i skärgården. Busken i fråga och dess omgivning är så till den grad trista att jag faktiskt inte vet vad det är för buske. Totalt ointresse råder för denna levande tingest. Den har allt stått där så länge jag kan komma ihåg och det får räcka med det. När man ser busken vet man helt enkelt att det är halvtidsvila.

Totalt lägger jag ner cirkus elva timmar av min lördag för denna tripp. Fyra timmar på plats, fyra timmar på resande fot och tre och en halv timma i förberedelse och avslut. Total galenskap är väl bara förnamnet. Göteborgs Spårvägar suger också, de suger så in i sjutton mycket att jag måste avreagera mig på det hela. Av praktiska själ fick jag taga familj med vänner på en tur från Saltholmen till Johanneberg nyttjandes lokaltrafikens faciliteter.

Vagnen som stod inne på hållplatsen påminde allt för mycket om en på tok för välfylld sardinburk för att jag över huvud taget skulle komma på idén att entra densamma. Vänta på nästa vagn, nema problems. Familj lider plötsligt av uttorkning varför två liter vatten fick inhandlas av den lokala månglaren. 47 spänn är kanske billigt på Saltholmen för två liter sötvatten men det gör fortfarande ont i magen när jag tänker på hur många kubikmeter jag kan tappa ur kranen för den summan. Upp på nästa vagn och vattna djuren. Slurp, slurp, slurp. Två liter är inte så mycket när de slurpar. Sittplatsen är ett plus för spårvägen.

Vagnen rullar nu in mot den stora byn i väster men att den skulle rulla fort vore en direkt lögn. Varför har de inga snabbussar med AC på helgerna? Dumma Spårvägen. Efter en tre kvart eller så var vi framme i Brunnsparken. Vänta femton minuter på buss för få i familjen orkade vid denna tidpunkt nyttja apostlahästarna. Bussresa i fem minuter och så var man hemma. Allt fungerade perfekt, för att vara Spårvägen.

Men varför skall det ta en dryg timma att åka en sträcka som med bil tar ungefär en kvart? Någon jävla verklighetskänsla får de väl ha på Spårvägen. Dessutom ville en drivare på bussen att jag skulle stämpla nya kuponger eftersom den totala restiden var mer än 90 minuter. Jag vägrade och sa till honom att restiden inte borde ha varit så lång som den det faktum var vid just detta tillfälle. Hade det varit lite svalare ger jag mig sjutton på att han skulle ha kallat på polis. Vad gör man inte som mästerprutare? Dessutom står det i deras reklam att jag kan åka den aktuella sträckningen för 20:- och som alla vet så gäller åsatt pris. Dixi på dig du, din lille svettige drivare.

Hur det var på ön? Samma skit som vanligt skulle jag vilja säga. En liten tvååring spöade mig i drakflygning för hans lilla struntdrake klarade av att flyga i den lätta brisen medan min bara låg och glodde på mig som om den vore svetsad vid berggrunden. När vinden väl kom sa de att jag skulle packa ihop min drake, snabbt som ögat, om jag ville åka med tillbaka. Schysst.

Vi ses om ett år igen och mitt förslag är att vi då träffas på en gräsmatta vid Näckrosdammen istället. Inget saltvatten som kan locka till farliga bad, inget behov av kommunala färdmedel, inget längre gångavstånd hem till sängen, bilen på den billiga helgparkeringstaxan, färre Larus canus och möjlighet till snabb reträtt när regnet kommer. Bara fördelar med andra ord.

mickey.x:like.no.other som stretar vidare med ett ben i kallbrand.