Spårvägen och Göteborgstriangeln

Idag tänkte jag att jag som är helt sommarledig för sista dagen skulle ta och spana in den nya Italienska dressinen nu när den skulle göra sitt stolta officiella intåg på våra gator.

Med lite tur skulle jag kanske kunna få syn på den innan den rasade ihop i fler delar än vad spaghettigubbarna hade när de satte ihop den. Med ännu mer tur skulle jag kanske kunna få en bild på den när den rasat ihop. Ett så kallat Spårscoop.

Innan ett Spårscoop blir verklighet krävs lite undersökande journalistik och spårning. Hur gå till väga. Dagen till ära kan jag ju ta bussen tänkte jag lite vårdslöst. Det kom ingen buss på tjugo minuter och mina medväntare verkade inte särskilt talföra mer än med sina mobiltelefoner. Efter att ha lyssnat på dessa samtal i ett par minuter var inte heller jag så intresserad av att samspråka med de potentiella medresenärerna. Hua, vad mycket struntprat på kort tid.

Kommer inte berget till mig så får väl jag gå till berget tänkte jag och började traska ner mot Avenyn. Jag styrde stegen mot Valands hållplats, där borde det finnas en linjenätskarta. En linjenätskarta betyder i Göteborg att man har en stor plansch på vilken man dragit en massa streck med linjal och sedan försett dessa med nummer samt kryptiska markering på hållplatser. Likheten med Göteborg, så som det ser ut i verkligheten, är lika med noll vilket i sin tur innebär att man måste studera linjenätskartan mycket noga för att inte begå något ödesdigert misstag under denna researchfas.

Mina som vanligt mycket säkra källor hade informerat mig om att en vagn skulle köra på linje tre och en annan på linje fyra. Nu gällde det bara att räkna ut vad som var linje tre respektive linje fyra just idag eftersom de ibland drar om linjerna innan de nytryckta linjenätskartorna ens hunnit komma upp på hållplatserna.

Efter lite funderande och studerande kom jag fram till att de båda linjerna för tillfället sammanföll i sin dragning vid Valand, Kungsportsplatsen, Brunnsparken samt Drottningtorget. Drottningtorget föll bort med en gång eftersom det geografiskt låg längst bort och i allmänhet är ett synnerligen tråkig och förvirrande torg. Brunnsparken är förenat med direkt livsfara eftersom alla Spårvägens fordon tycks vilja mörda alla som inte sitter i ett fordon. Valand var tilltalande eftersom det var där jag befann mig men efter lite överläggning kom jag fram till att den delade hållplatsens infrastruktur inte var optimal sett ur ett spaningsperspektiv. Kvar var då Kungsportsplatsen.

Kungsportsplatsen är bra för där kan man spana på både det ena och det andra i väntan på det tredje, huvudmålet med spaningen. Fortfarande kunde jag dock inte se en enda buss eller spårvagn, vilket var lite oroväckande eftersom det här passerar ett par hundra olika linjer enligt tidtabellerna. GPS-tavlorna hade ballat ur och det var väl lika bra det. Traskandet återupptogs med siktet inställt västerut, mot solnedgången, eller mot den plats solnedgången nästan kommer vara i kväll. Man kan nog säga att det är mer åt väst-nord-väst man traskar.

Väl framme kände jag mig ganska nöjd. Nitton grader varmt, solsken, något mer än lagom mycket vind och lättklädda damer att glutta på. Eftersom det handlade om undersökande journalistik kopplade jag nu på solglasögonen och en lite nedhukad småspringande stil mellan blomsterrabatter och sophinkar.

Efter några strategiska sidoförflyttningar i sicksackmönster över kullerstenen kände jag att jag kommit upp i varv, i precis samma ögonblick som jag också kände ett kraftigt vinddrag runt huvudet, ett öronbedövande bräkande från ett signalhorn och en tant som skrek i högan sky. Jag tycker inte tanter skall få skrika på det sättet.

Snabbt som en vessla kastade jag mig in i en pelargonierabatt samtidigt som en orange bussdjävul forsade vidare nedför gatan i 80 knyck. Ännu ett misslyckat mordförsök på en tapper journalist. Jag vill dock påpeka för Spårvägen att denna händelse är noterat i mitt journalistskrivblock under rubriken ”Bastarder som jag skall kräva en primitiv hämnd på” med prioritet ett. Passa er för att mucka med mig för nu har jag en jordfläck på min kavaj.

En enda buss och den försöker ta mitt liv av daga. Det var bara att göra mantelrörelsen och dra ett par streck över pannan med hjälp av organiskt material från jordhögen jag ändå låg i. Vill de ha krig så får de krig tänkte jag och gick över spåren för att köpa en glass i bägare med tre kulor.

– Två apelsin och en vanilj.

– Rån eller bägare?

– Bägare.

– Det var rätt nära att du åkte dit den här gången. Den bussen var inte att leka med.

– Dô, jag är heller inte att leka med.

– Nä, du e visst inte det.

– Det blir 23 kronor tack.

– Räcker det med 20, jag har lite dåligt cash flow just nu?

– Ja, ja, men då får du slänga dig i kanalen nästa gång.

– Ok, gör vad som helst för din glass.

– Ta det lite försiktigt nu.

– Mm, tack.

Nu satt jag där på en bänk och käkade glass, gluttade på damer och smidde planer. Plötsligt hade det börjat komma en massa bussar och spårvagnar. Kanske hade de haft stormöte förut? Efter någon halvtimma eller så var de värsta trafikstockningarna och dieselångorna borta och glassen uppäten.

De Italienska dressinerna lyste dock med sin frånvaro. Det lös så klart att jag snart förstod att de måste var långt borta. Nu var frågan om det rörde sig om ett vanligt Italiensk haveri eller Göteborgstriangeln.

Listig som en räv frågade jag en tiggare (ja, det finns faktiskt sådana i Göteborg) som placerat sin lekamen mot en husvägg om han möjligtvis hade sett någon eller några Italienska dressiner passera förbi under förmiddagen och det hade det men det var visst ett tag sedan nu.

Ok, det kanske inte är ett haveri då, tänkte jag, och sneglade försiktigt upp mot himmelen efter Göteborgstriangeln, för det är där uppe den är, tror jag. Men den är nog osynlig för jag kunde då inte se något trots polariserande linser mellan mig och gud.

Himla osis för Spårvägen att de nya vagnarna skulle bli tagna av Göteborgstriangeln just idag.

Himla osis för mig som nästan fick sätta livet till för ett Spårscoop jag inte fick.

Himla osis för tiggaren som säkert skulle ha fått sig ett välbehövligt skratt när dressinen trillade itu i tusen och åter tusen delar mitt framför fötterna på honom.

Himla osis för den småmoppsiga flicksnärtan i glasskuren som måste gå hem.

Himla osis, mest himla osis, för dem som fortfarande står och väntar på hållplatsen.

Lek gärna med elden men inte med Göteborgstriangeln!

Mickey.x:like.no.other stretar oförtrutet vidare så kom snart tillbaka för den Becklika fortsättningen.