Larus canus – avsnitt 10

Hårt motstånd och BoxLarus

Tänkte att ni älskvärda kanske vill ha en liten uppdatering om vad som händer i väntan på att Larusarnas tidsfrist skall löpa ut.

De tre honnörsorden är som bekant förgiftning, arkebusering och födslokontroll. Samtliga tre har gett mig lite bekymmer den sista veckan.

Genom att slänga allt gammalt bröd jag kommit över i Näckrosdammen har jag fått sisådär tre hundra nya fågelarter på halsen som anser mig vara den bôdigaste i hela stan. Det var ju inte precis meningen att de skulle komma så många fåglar att de kunde äta upp flera ton med gammalt äckligt bröd. Vattnet är ungefär lika giftigt som det du köper i mataffären. Fanskapen har käkat upp varenda liten smula långt innan den biologiska processen ens börjat fundera på att omvandla det hela till tidernas giftigaste soppa.

Som om det inte vore nog med det har dessutom åldringarnas råd klagat på att jag har tagit deras enda nöje ifrån dem. Jag har så att säga utmanövrerat varenda en som brukar mata fåglar i parken. De kommer med en liten plastpåse och jag kommer med en bulldozer och tio lastbilar. Jag talade om för rådet att under rådande omständigheter och för Homo sapiens mentala överlevnads skull så struntar jag i åldringarna ett tag. De får väl käka upp sina skorpor själva och dryga ut matkassan lite.

När jag sedan inhandlat en bössa i en mörk gränd bakom domkyrkan kommer snuten och säger att jag inte alls får lov att skjuta av alla Larusar i staden. Jag skall ha licens trots att jag redan är en utmärkt skytt. Jag får inte lov att skjuta i innerstaden hur många licenser jag än skaffar mig. Bössan visade sig vara rysk och ammunition finns inte att tillgå på den här sidan Östersjön. Vad vill de, skall jag kasta sten på kräken eller?

Det här med att knäcka ägg visade sig inte så lätt eftersom det inte finns några ägg för tillfället. De är alla redan knäckta. Shit!

Som ni nu säkert förstår är jag lite nedslagen, lite tagen av demonerna, för tillfället. Jag avskyr motgångar och när de kommer slag i slag blir jag lite purken.

Men en sak har jag kvar och det är mina fem BoxLarusar. De sitter därnere i den fuktiga källaren och drömmer om de öppna vidderna. Drömma går ju.

Igår spolade jag av hela LarusHålan med iskallt vatten för det luktade förbaskat illa och var inte längre så fuktigt som jag önskar. Larusarna pep fram sina små åberopanden kring Genevékonventionen men jag sa åt dem att hålla näbben. På min gata gäller inte Genevékonventionen och det finns ingen HD som kan säga till mig att ändra reglerna. Det räcker faktiskt med att tänka ordet Larus så får jag lust att gå ner och rycka ut ett par fjädrar, långsamt.

Mickey.x:like.no.other