Helvetesresan 2006

Varje år företar vi en resa i min fars regi. Detta är ingen långresa utan en bad-och-prata-strunt-resa i vår skärgård. Min klurige far kom för många år sedan på att vi syskon träffas för lite och därför tvingar han oss numera att träffas på en ö utan möjlighet till flykt. Det är tur att det bara är en dag annars hade jag löpt amok och kört yxan i huvudet på både syskon och öbor.

Imorgon är det således dags för denna helvetesresa och ångesten har redan kommit och slagit sina klor i mig med en oanad kraft. Planering, jag mår illa av bara ordet, gällande mat och alla barns otaliga totalt oundvikliga nödvändigheter som jag vet kommer att radas upp framför en redan i förtid slagen far. Jag är hård och stryker bort det mesta av det som de vill släpa med sig ut till ön.

Detta är nog enda gången på året som jag verkligen saknar bil för att ta sig till en uppsamlingsplats för vidare transport ut mot fängelseön är dagens näst största uppdrag. Den verkliga utmaningen är att ta sig hem när nådiga Herr Diktatorn har gett oss alla grönt kort för att komma tillbaka till civilisationen. Gud vad jag hatar denna helvetesresa.

I ett fåfängt försök skrev jag en liten not till barnens mor om att hon kanske kunde klura ut vad vi skulle ha för mat. Men den lätte gick inte, så att säga. Så nu har jag våndats i tre timmar och kommit fram till att det skall vara pastasallad med kassler, köttbullesmörgåsar, kakor, bullar, dricka och tio kilo isklampar för att skiten inte skall ruttna bort innan vi siktat Måseskär ens en gång.

Tänk er själva, den store härföraren mickey.x på Larus canus bakgård. Hur tror ni att det kommer sluta? Troligtvis kan ni läsa om hela härligheten på sidan 1, 6, 10-14 samt mittuppslaget i vilken kvällstidning som helst på söndag. Fan ta min bror om det är han som säljer bilderna och tjänar pengar på det till råga på allt. Då skall jag ha minst 65% av stålarna så att jag kan handla i fängelsekafet de kommande årtiondena.

Det finns faktiskt en enda ljusning med dessa resor och det är, förutom att komma hem, drakflygning. Man skall ha med sig en sådan där styrbar drake så att man kan glänsa lite. Nu blir det inte så mycket med att glänsa längre eftersom barnen är så stora att de kan utnyttja sina unga hjärnors fina reflexer till att fullständigt krossa oss äldre. Förr kunde man hota dem med stryk men nu är de för sjutton både större och starkare. Livet är piss.

Jag kan inte hjälpa detta men för en stund sedan kom jag på mig själv med att fundera på hur gammal min far skulle kunna tänkas bli. Varför måste han vara så pigg? Andra gubbar tar det lugnt och njuter av ålderdomen men inte min far inte. Han skall flänga runt halva jorden för jämnan, skriva inlagor, debattera, spela basket och en massa annat jag inte ens orkar fundera på, än mindre utföra själv. Undrar om jag kan uppvigla mina syskon till en liten kölhalning av farsgubben på hemvägen? Det skulle säkert vara uppiggande för flockarna av barnbarn och inte minst oss barn. Upp och ner under kölen några gånger så att hans värsta gnista mattas lite, för en stund i varje fall.

Nej, nu måste jag ut och ta hand om demonerna. Överlever jag kan ni läsa om det i tidningen på söndag.

mickey.x:like.no.other