Prutaren – avsnitt 4

Saluhallsmånglarnas grusade liv

Ni som någon gång varit i Stora Saluhallen i Göteborg vet också att detta är ett ganska skrämmande ställe. Ingen annan stans kan man hitta sådana rader med onda män som bara väntar på att få köra upp en på värsta tänkbara sätt. Det är så att säga meningen med livet för månglarna.

Jag vet inte varför men de är mycket värre i Göteborg, som om de ondaste månglarna samlats just här för att göra upp om VM-bucklan. Säkert en vandringspokal lackad i mattsvart med stora äckliga flottfläckar efter för mycket tafsande och beundrande.

För att göra en riktigt storstilad entré valde jag den stora dörren på långsidan. Denna entré fungerar mera som en sorts egobooster än något som någon märker av. Jag stannade, lite bredbent med händerna i midjan precis innanför porten, drog in ett stort andetag samtidigt som jag lät blicken svepa över mitt villebråd. Det luktade precis som det skall i Stora Saluhallen, inte en gnutta av skräckens stickande stank ännu, och det gillade jag.

Sporrarna klirrade olycksbådande när jag stegade fram över hallens stengolv med brännande blick och oöverträffad pondus. För att förstärka allvaret i vad som höll på att drabba de olycksaliga slog saluhallsklockan 12 slag och mina kalsonger var både nystrukna och rättvända.

En packe ripor kunde smaka gott, är svindyrt, och bra att börja med.

– Tja, en packe ripor, finns det hemma?

– Mm, det finns, hur många?

– Åtta.

– Skall kolla, de kostar 95:- styck.

– Mm.

– Dô, jag har bara sex stycken, räcker det?

– Nä, men du kanske har lite pastramikryddad fläskytterfilé, den där rökta?

– Visst, 145:- kilot.

– Jag tar en filé, men du får köra halva priset för det där med riporna.

– Den väger för 95:- men du får den för 90:-?

– Ta bort fingret från vågen!

– He, he, he.

– Ok, du får 60:- idag.

– Ok, kör för det din tok men berätta det inte för någon.

Jag betalar, tackar för mig och går snabbt ut på gatan igen. Det är något som inte stämmer. Vildsvinet, vi brukar kalla vilthandlaren så när han inte hör, är förutom månglare den snålaste och mest gemene. Nu var han trevlig och grymtade till och med fram ett skratt samtidigt som han gav mig en riktigt saftig rabatt. Det här går för lätt, jag är en kruka på att pruta men har lyckats över all förväntan två gånger i rad.

Men det var ju ett riktigt billigt inköp så Vildsvinet kanske inte brydde sig? Så var det så klart. In i hallen och fram till temånglaren.

Nu är det så att det finns te och så finns det te. Jag vill ju ha te så här krävs det lite list. Riktigt te står inte framme i hyllorna för där står bara Svennissoppor, helst med de värsta tänkbara kryddningar som enbart, så vitt jag kan förstå, är till för att förstöra de riktiga te som gömmer sig i de mörka hörnen.

Nu krävs en förklaring för er läsare. Jag är en fena på te, handlar normalt inte i vanliga butiker utan mer på direktlinje från Kina. De känner mig inte och vet inte att jag lätt slår dem på fingrarna. Det gäller att få över hela ärendet till bossen för lite hard talk.

- Tja, grönt te.

- Hej och välkommen. Var det någon speciell sort du tänkt dig?

- Ja, riktigt bra te, Kinesiskt med vikta och rullade blad. Hela köret skall det vara.

Flickebarnet tittar på mig med undrande blick.

- Jaha, jag har ett grönt Kinesiskt te här, men det är väldigt dyrt. 130:- hektot kostar det.

- Men det är ju inte rullade blad och det luktar skräp.

Nu har den stackaren lite av panik i blicken. Verkar med andra ord som om hon inte har slutfört grundkursen hos temånglaren utan är lite blöt bakom öronen.

- Vänta lite så skall jag hämta Sven.

- Tja Sven, läget?

Sven tittar på mig och försöker febrilt komma på vad det är för idiot som står framför honom pratandes Göteborgska men med inblandade Stockholmsord. Sven är nollad innan han ens öppnat munnen.

- Eh, hej, du var visst intresserad av riktigt kvalitetste?

- Jepp, Sydkinesiskt med vikta och rullade blad.

- Jag har ett fint te på kontoret, vänta lite så skall jag hämta det.

Sven försvinner och kommer tillbaka innan jag hann fatta att kontoret låg bakom ett draperi i månglarståndet. Nu tar Sven fram en fin skål som han häller upp lite te i och håller fram för mig att beskåda. Under tiden som han häller upp hinner jag mycket väl se att detta är ett ganska ordinärt te, om än mycket bättre än det mesta man kan köpa i Sverige.

- Riktigt, riktigt fint te det här.

Jag tar nu tag i skålen och för den i en svepande rörelse under min näsa och rynkar på pannan.

- Hm, inga toppskott direkt i den här skålen, Sven.

- Jag tror att jag har ett te till på kontoret.

Nu vet jag att jag har nått så långt som jag kan vad det gäller kvalité. Nu skall jag bara förhandla lite innan jag blir lycklig ägare av lite te, det har varit slut i flera veckor hemma och kaffet bara smutsar ner systemet och sabbar magen. Osunt ivrig är jag, men döljer det väl med mina gnistrande sporrar.

Nu kommer Sven tillbaka med en ny skål utan att jag fått en chans att se vad det var för te han hällde upp. Samma svepande rörelse men denna gång stannar jag upp och tar en extra sniff, helt oplanerat. Detta är utan tvekan ett te av riktigt god kvalité och jag känner igen aromen direkt eftersom jag druckit detta te många gånger.

- Nu börjar det likna något, men det är allt höstskörden, det känner jag på den stickiga doften.

Ren och skär lögn för detta te plockas bara vid ett tillfälle men jag chansar på att Sven inte vet sanningen. Jo-ho-då, prutare får ljuga.

- Jaså, de sa att det var det bästa de hade. Kluriga Kineser, lägger han sedan till lite tyst för sig själv.

- Vad vill du ha per hekto?

- En femhundring får det allt bli, för det är det bästa te jag sålt någon gång.

Detta te kostar ungefär 2400:- kilot när man är på plats i Kina. 500:- är på tok för högt, speciellt när han själv har konstaterat att det är plockat på hösten och säkert infört utan förtullning i hans personliga resväska.

- Hade det varit första skörden skulle jag gett dig 400:- men nu vet jag inte riktigt.

Tystnad från Sven för han vet helt enkelt inte vad han skall säga.

- Jag skulle kunna tänka mig att ge 250:- hektot men då kan jag inte ta mer än ett kilo idag.

- Jag har bara ett halvkilo säger Sven lite fundersamt och ser ut som om han är glad för att han inte köpte mer av denna höstskörd.

- Ok, jag har lite bråttom just nu, du kan få 1200:- för hela paketet och då får du behålla det du har i skålen för eget bruk.

- Är du säker på att det är höstskörden?

- Ja, ja, det känner du ju på stickigheten i aromen. Du måste alltid lukta på det du köper om du inte känner säljaren riktigt bra. Vad säger du Sven, skall vi göra affär?

- Ja, vi säger 1200:-.

- Topp.

Det här kan ju låta som en ganska dålig affär, att betala samma pris som i Kina? Nix, det är en toppenaffär eftersom en fyraundring hektot är ett acceptabelt pris i Sverige. Men det riktigt fina i kråksången är att det är totalt omöjligt att få tag på denna läckerhet här.

Jag fortsatte sedan min runda med att inhandla lite grönsaker och annat småplock. Jag prutade på allt, kanske inte så hårt, men jag prutade konstant och sparade nog totalt en hundring eller en och halv på detta enstaka inköpstillfälle med ett paket te som jättebonus.

Nu måste jag bara lyckas trolla bort den oväntade extrautgiften för familjen. Jag tror jag skall börja med att gömma de små läckra bladen så att de inte hamnar i en låda i källaren tillsammans med mina små trötta Larusar.

Mickey.x:like.no.other skall fundera lite på sin fortsatta karriär som prutare.