Larus canus - avsnitt 5

BoxLarus och Dalai Lama

Jag har vattnat mina BoxLarusar idag.

Anledningen till detta är varken hot från djuraktivister eller att jag plötsligt blivit blödig. Nehedu, det beror på ny information baserad på min säkerhetstjänsts idoga arbete. Larusrörelsen är helt enkelt mycket större och, framför allt, mycket starkare till sitt psyke än vad vi tidigare anat. De är den moderna tidens verkliga fanatiker, ungefär som kamikazepiloterna under andra världskriget, fast vältränade.

Vad är det nu den förvirrade token har fått för sig kanske ni tänker nu?

Det hela började med att det jag kunde förnimma doften av Larus när jag satt skönt tillbakalutad i min vilstol på taket. Doftspåren var så svaga att jag först inte medvetet lade märke till dem. Efter ett tag var det dock ett par varningslampor som tändes i pannbenet. Här borde ju vara totalt LarusFritt eftersom deras stridsmoral enligt alla beräkningsmodeller borde ha stått på noll och intet. De små krypen borde helt enkelt sitta på en kobbe och våndas.

Med sinnena spända till bristningsgränsen knäppte jag på övervakningskameran till cell nummer 1 i källaren. BoxLarusarna som förväntades vara törstiga, molokna och i största allmänhet nedslagna i gyttjan var inte det, inte det minsta. De hade klar blick i de små ondskefulla fejsen och sjöng visor i stil med Jungman Jansson så att jag inte enbart blev illamående utan också grön i ansiktet av hastigt påkommen ångest.

Stopp! Timeout! Vad är detta!

Dessa, rätt så stora för att vara små, kryp har en mycket högre moral än vad jag kunnat ana. Mina tidigare förehavanden med spridande av skräckens budskap, modifiering av BossLarus till BoxLarus och hårt hållna fängelsedirektiv har inte haft någon som helst inverkan på SvenssonLarus.

Efter lite funderande stod vidden av detta problem klart för mig, skrivet i rött på den karga sanningens vägg. Larusar har ingen timlig sida, de bryr sig inte om sin nästa och de skiter helt enkelt i allt förutom att få käk till den aldrig mätta magen. De är dessutom beredda att göra vad som helst för att nå sitt synnerligen och till yttermera visso simpla mål i livet.

Denna, för naturen vilt främmande, genetiska mutation lär till och med sina ungar att hoppa från sjunde våningen rakt ner i min grannes sufflett. Ja, grannen har ingen sufflett men hans röda sportbil har. Enligt mina beräkningar dör ungefär hälften av ungarna vid dessa hopp. Ändå fortsätter föräldrarna att mana de unga till att utföra, vad de kallar DUH-provet, Det Ultimata Hoppet. Varför, kanske vän av ordning nu frågar sig? Johodu, det är för att de som överlever aldrig mer i livet kommer rädas något. De räds inget över huvud taget och det är just detta som är grunden till deras andefattiga överlevnad.

Bilden av vår fiende lyder således enligt följande. De är synnerligen vältränade. De är totalt orädda för allt. Men framför allt är de så totalt enkelspåriga i sitt tänkande att en Spårvagnschaffis, av värsta sort, framstår som en spårvägens Dalai Lama.

Detta är i skrivandes stund totalt ofattbart. Jag har aldrig i hela mitt liv förknippat Spårvägen med Dalai Lama, det kan jag lova er.

Jag behöver helt enkelt betänketid och därför har jag vattnat mina BoxLarusar.