Prutaren – avsnitt 1

Ungdomens förnedring

Jag skall bli prutare, ingen dussinprutare utan ett ess som glänser bland prutare.

Ja, jag vet att jag är Svensk och vi Svenskar är världens, i särklass, sämsta prutare sedan barnsben men små detaljer i livet har aldrig stoppat mig. Eftersom tanken väcktes för en liten stund sedan när jag gluttade på en kvällsblaskas sida måste jag lägga upp en plan, en bra plan, på hur jag skall gå tillväga för att transformera mig själv till mästerprutare på ingen tid alls.

Till att börja med så är jag ett offer för andra prutare, jag vet hur det känns ända in i det innersta att bli förnedrad av en god prutare. På barna hedenhös tid arbetade jag nämligen en sommar i en butik, detta var före datorernas och streckkodernas tidevarv. En mycket reguljär kund i denna butik injagade alltid skräck i mig när han äntrade lokaliteterna.

Först gick Helge runt i butiken och petade, plockade, frågade och var hur trevlig som helst. Dessutom brukade han plocka på sig en ansenlig mängd av våra varor varför man visste att det gjorde gott i den vissna sommardagskassan. Helge var en listig kis för redan efter ett par veckor visste han mer om mig än vad min egna mor någonsin kommer att få veta. Vi måste ta i beaktande att min egna listiga hjärna inte var mer än sjutton år vid nämnda tillfälle och inte så skarpslipad som idag.

Så här gick det till:

- Jaha, då skall vi se vad det här kan bli, brukade Helge säga (det var här kallsvetten slog till).

Febrilt kladdandes på blocket och lite summerande senare svarade jag:

- Det blir 347:- inklusive oms idag (på denna tid kallade man moms för oms och man lade ofta på denna i efterhand, vid check-out point).

- Mm, säger du det. Hur är det med din bror förresten, har solbrännan lagt sig?

- Ja, han gnäller lite men det är nog inte så farlig längre. Feber och frossa är borta och pulsen slår fortfarande, lade jag till i ett tafatt försök att värja mig för det oundvikliga.

- Fint, det är inte bra att somna i solen. Skall vi säga 242:90?

I början fattade jag inte att Helge alltid, alltid, drog av 30% på priset när han började pruta och han var snabb som en reptil i huvudräkningens ädla konst.

- Men, det går inte, det kostar ju 347:- och du vet Torsten (chefen) blir galen på mig.

- Du säger att du vill ha 347:-, inte att det kostar 347:- och Torsten är ledig idag. Jag ger dig 250:- jämnt, vad säger du?

- Ja, jag vet inte, kanske 300:-?

- Ok, 280:- får du, inte ett öre mer.

- Ja, vi säger väl det då.

Gud vilken torsk jag var på den tiden, det gör ont att tänka tillbaka på detta skall ni veta. Helge fick sina 20% i rabatt, jag fattade aldrig någonsin hur det gick till och minns att jag alltid kände mig lite förnedrad i min 17-åriga själ.

Efter ett par månader frågade sedan Torsten hur mycket Helge brukade lura av mig. Sjutton år och ett tafatt försök att spela oskyldig var ingen vinnande kombination. Han får väl inte mer än 20% för då är du för usel. Nä, han får precis 20% men det värsta är att han måste pruta varje gång. Jag hatar gubben. Och du är för usel, skrattade Torsten, och knallade iväg för att göra det han gjorde mest och det gjorde han inte i sin butik.

Men nu har det gått 26 år, Helge är säkert död, hoppas jag, och det är dags för mig att ta ut min hämnd. Jag skall pruta, och jag skall göra det så bra att de drar ner rullgardinerna när jag går in i saluhallen, bilhandlarna på Mölndalsvägen skall kissa på sig bara jag åker förbi och flygbolagen skall inte vilja flyga på Landvetter mer.

Nä, nu skall jag ut och mjuka upp lite hos närbutikspiraten. Den fan är skyldig mig några hundra tusen sekiner efter alla år.